Att bli politiskt engagerad! 1982...!

Av okänd, kanske bara slarvig, anledning kallades jag för "Langer" i tidningen Bohusläningen.

Så här började mitt politiska engagemang. Tillsammans med några andra i en ledningsgrupp (Lena och Thomas Falk, Susanne Baden (Sussi Pihl), Eva Åsberg, Bo Ferm, Jan Linnér och jag själv) startade vi Miljöpartiet i Lysekil efter riksorganisationens riktlinjer 1983. Hemma hos Thomas Falk hade vi det konstituerande mötet 5/4 1983. Vi hade då diskuterat möjligheterna under något år. 1985 fick MP en representant i Lysekils fullmäktige, 1988 tre stycken..av vilka jag var en. 1992-94 satt jag sedan i Sotenäs fullmäktige. 1994 valdes jag in i riksdagen...

Mina kommunmotioner 1989-1994

Lysekils kommun 1989-1991

Motion om:

1.   Miljögodkännande vid kommunala beslut
2.   Öppna områden i kommunens tätorter 
3.   Inrättandet av särskilt miljökonto 
4.   Rökning i kommunens lokaler
5.   Behovet av Kärngårdar i kommunen
6.   Inrättande av kommunalt miljöpris
7.   Utländska flottbesök med kärnvapenbestyckade fartyg
8.   Området Gullmarsbaden-Fiskebäck 
9.   Carl Wilhelmssons ateljé som museum 
10. Miljö- och konsumentinformation till hushållen
11. Behovet av miljöseminarier 
12. Kommunens motorfordon 
13. Livskraftigt jordbruk 
14. Behovet av vandrarhem i kommunen 
15. Elever som inte kan följa undervisningen i grundskolans högstadium 
16. Kemiska preparat som används i kommunens förvaltningar 
17. Konstnärlig utsmyckning vid ny- och ombyggnation
18. Utsmyckning av gång- och cykeltunnlar i Dalskogen 
19. Vegetariskt lunchalternativ i vid kommunens skolor och institutioner
20. Förbättrat återvinningssystem

Sotenäs kommun 1992-1994

Motion om:

1.   Behov av miljöseminarier 
2.   Att bilda en ekokommun (och gå med i Naturliga stegets nätverk) 
3.   Att kommunen skall använda alternativa bränslen 
4.   Att upprätta ett kulturminnesvårdsprogram 
5.   Att använda miljöräkenskaper 
6.   Att inrätta en miljöplan 
7.   Att stärka närradiosändningarna bl.a. från Kf 
8.   Att samrådsskyldighet skall råda vid ingrepp i kulturmiljön 
9.   Vindkraftsutbyggnad
10  Att inrätta en miljöinformatör 
11. Att inrätta en Eko-nämnd i kommunen
12. Att kommunen använder sig av en naturekonomisk resultatredovisning

Kongressen i Järna 1994...

Från kommunfullmäktige till riksdag

Min personliga valturné inför riksdagsvalet 1994, då jag cyklade från Hunnebostrand upp till Strömstad och sedan ned till Göteborg. Jag stannade till vid bytorg, bad- och campingplatser, överallt där det fanns människor samlade, packade upp vad jag hade i vagnen (bord, parasoll, broschyrer, pins och kaffe), höll tal och inledde diskussioner. Tältade själv under turen och låg över hos vänner. På gamla E6:an, i 35 graders värme, körde ett fenbestyckat amerikanskt ekipage upp intill mig. Vindrutan vevades ned och ut stack ett ilsket raggarnylle, som hade sin politiska åsikt klar (om mig!) och vrålade: "Din Djävul!" Så försvann cylinderåket i ett avgrundsmuller som packade in mig i en illaluktande svärta. Det var svårt, också på den tiden, att rädda världen... 

Ex. på mina motioner i riksdagen 1994-2002...(undran: Hur mycket är fortfarande aktuellt/ogjort eller bara bortglömt?):

Allt som jag "Sagt och gjort" i riksdagen kan sökas via adressen:

https://www.riksdagen.se/sv/ledamoter-partier/ledamot/per-lager_075043103804

Här följer några exempel på motioner: Ungdomsbostäder, Förköpsrätt till hyresbostad, Återvinning i byggbranschen, Kontrollbesiktning av hus, Miljöklassning av hus, Kommunala energi- och miljörådgivare, Ett ekologiskt byggnadsbegrepp, Konstnärsfond...

Motion 1994/95:Bo206 Ungdomsbostäder

Ungdomsbostäder

Enkel och billig
Många ungdomar har idag svårt att hitta en bostad som de
har råd med. Bostadsbyggandet har varit alltför inriktat på
fördyrande standardnormer, vilket, parat med en allmän
kostnadsfördyring, medfört onödigt höga hyror. En enkel
bostad av ''rena'' material, öppningsbara fönster, kokvrå,
med snåldusch, snåltoa/resp torrtoa, alternativa
uppvärmningsmöjligheter, källsortering och med
komposteringsmöjligheter behöver inte vara stor och dyr.

Att få lov att ta ansvar
Det är ett stort behov av just 1:or med kokvrå. Att flytta
hemifrån är en viktig del av att bli vuxen och självständig --
att lära sig ta ansvar. Det måste därför finnas bättre
möjligheter för dem som inte har ett sparat kapital eller
föräldrar som kan stå för kostnaderna.

Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att stimulansåtgärder bör tillskapas i
avsikt att öka ombyggandet till och nybyggandet av mindre,
enkla och billiga bostäder, för att i första hand nyttjas av
ungdomar.

Stockholm den 18 januari 1995

Per Lager (mp)

Motion 1994/95:Bo403 Förköpsrätt till hyresbostad

Förköpsrätt till hyresbostad

Dämpande priseffekt
Miljöpartiet de Gröna vill öka möjligheterna för hyresgäster som vill köpa sina lägenheter att göra det. Vi förespråkar därför att alla hyresgäster vid förändringar av fastighetens status ska ges laglig förtur att överta sin lägenhet med äganderätt. Om lägenheten ingår i ett flerbostadshus ska
husets gemensamma anläggningar då förvaltas i en ekonomisk förening. Om marknaden av boendeägda lägenheter på detta sätt breddas kan det förutsättas få en dämpande effekt på priserna.

Lagskärpning
Reformen kan genomföras genom en skärpning och utvidgning av lagen om förvärvstillstånd för bostadsfastigheter. Privatpersoner ska inte kunna köpa och sälja hyreshus med mer än tre lägenheter utan att överlåtelser
i första hand sker till hyresrättshavarna (förköpsrätt). Det bör dock betonas att lagskärpningen bara bör gälla vid frivillig försäljning och möjligen vid arv och gåva. Den totala effekten av en sådan bostadsreform blir en spridning av ägande och ansvar och en betydande begränsning av
spekulationen i bostadsfastigheter.

Ett alternativ till hyresrätt
Bättre möjligheter för hyresgäster att ta över sin lägenhet minskar inte vårt krav på ett bra fungerande bestånd av hyresrätter. Den kooperativa hyresrätten ska också uppmuntras. Modellen kan utvecklas som ett alternativ som ger inflytande och ansvar utan att kräva stora ekonomiska
insatser.

Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen hos regeringen begär förslag till lagändring i
enlighet med vad som anförts i motionen om förtursrätt för
hyresgäster som vill köpa sina lägenheter.

Stockholm den 20 januari 1995

Per Lager (mp)
Barbro Johansson (mp)
Eva Goes (mp)

Motion 1994/95:Bo510 Återvinning i byggbranschen

MER INFORMATION
Behandling av 1994/95:Bo510
Inga bilagor. Motion till riksdagen 1994/95:Bo510 av Per Lager m.fl. (mp)

Återvinning i byggbranschen

Oförsvarligt slöseri
Materialslöseriet är ett stort problem i vårt samhälle.
Framför allt inom byggnadsindustrin förekommer ett
oförsvarligt slöseri. I genomsnitt produceras 1.750.000 ton
avfall per år från byggverksamhet i Sverige. Avfallet
innehåller upp till 30.000 ton bly, 400 ton freon, 10 ton
kadmium och 400 kg kvicksilver, bland mycket annat
oönskat.

Obligatoriska rivningsplaner
För att få bukt med detta och därmed bättre hushålla med
värdefulla resurser, måste vi dels lagstifta om rivningsplaner
och ansvarighet i samband med rivningslov, dels se till att en
utvecklad sortering, genom ekonomiska styrmedel, blir
lönsam. I Danmark finns ett sådant här framgångsrikt
resursbevarande system för återbruk och återvinning, som
det finns anledning att dra erfarenheter och slutsatser utav.
Även i Holland och Tyskland har tydliga målsättningar tagits
fram.

Selektiv rivning
Selektiv rivning innebär att man redan i
projekteringsstadiet, då ritningar och husets verksamheter
kartläggs, bestämmer hur materialen skall tas om hand.
Virke av god kvalitet skall försiktigt monteras ned, medan
dåligt och angripet virke, som inte kan återanvändas, går till
förbränning. Miljö- och hälsofarliga material identifieras och
utskiljs.

Återanvändning/återvinning
När rivningsplanen är gjord påbörjas nedmonteringen eller
rivningen beroende på typ av byggnad. Kostnaden för
selektiv rivning är upp till 20--30 procent högre än en
konventionell, men detta balanseras ekonomiskt av mindre
kostnader för osorterat byggavfall och intäkter genom
försäljning av materialet. Höga deponiavgifter påskyndar en
utveckling åt rätt håll. Här finns utrymme för både återbruks-
och återvinningsanläggningar, som tar hand om material som
kan användas igen eller återvinnas. Nya arbetstillfällen blir
också följden.

Fel byggnadsmaterial
Äldre byggnader är lätta att riva och återbruka/återvinna.
Senare tiders byggmetoder och material är betydligt svårare
att hantera. Skivmaterial, armerad betong, fogprodukter och
olika produkter av plast har ersatt traditionella material som
trä, sten och tegel. De nya kompositmaterialen är nästan
omöjliga att reparera, demontera och återanvända.

Nygammal kunskap och stärkt producentansvar
Dagens hus är morgondagens avfall. Det är en verklighet
som borde ge varje ansvarsfull människa en rejäl
tankeställare. Dels måste vi skaffa oss kunskaper om hur
dagens sammansatta material skall tas om hand, dels måste
vi snabbt lära oss att bygga framtidens hus med material som
kan underhållas och återanvändas. Materialen skall också
vara ''naturliga'' och därmed ingå i naturens kretslopp. Det
innebär att vi framdeles måste undvika plastmaterial och
andra naturfrämmande, sammansatta produkter.
Producentansvaret för byggmaterial måste också definieras
och stärkas, så att det blir möjligt att kräva
materialspecifikationer.

Klara signaler
Det är viktigt att aktörerna på byggmarknaden får klara
besked genom en lagstiftning om krav på rivningsplaner.
Miljöinventeringen skall självklart ingå. Det måste också ges
utrymme för ekonomiska styrmedel för att vi snabbare skall
kunna nå fram till ekologiskt hållbara lösningar med
minimala resursförluster vid ny- och ombyggnationer.

Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring i
aktuell lagstiftning som gäller vad som anförts i motionen
om rivningsplaner med miljöinventering,
2. att riksdagen hos regeringen begär förslag på hur
byggmaterial kan beläggas med särskilda deponiavgifter
enligt vad i motionen anförts.

Stockholm den 20 januari 1995

Per Lager (mp)
Barbro Johansson (mp)
Eva Goes (mp)
Bodil Francke Ohlsson (mp)








Motion 1994/95:Bo518 Kontrollbesiktning av hus

MER INFORMATION
Behandling av 1994/95:Bo518
Inga bilagor. Motion till riksdagen 1994/95:Bo518 av Per Lager m.fl. (mp)

Kontrollbesiktning av hus

Fel material och fel metoder 60-, 70- och 80-talens hus har tyvärr byggts utan större
materialinsikter. Vi har därför i ökande grad fått riva, sanera
och bygga om de ''sjuka'' husen. Blandade nya, ofta
naturfrämmande plastmaterial skapade oanade effekter
tillsammans med byggmetoder, som inte använde sig av
gamla beprövade kunskaper och erfarenheter. Husen blev
som plastpåsar, de slutade andas, blev sjuka och skapade
stora hälsoproblem, som vi får brottas med en lång tid
framöver.

Utvidga byggfelsförsäkringen
Idag finns en byggfelsförsäkringslag, som gäller i 10 år och
omfattar ny- eller ombyggnad av flerbostadshus.
Miljöpartiet de gröna vill utvidga lagen till att också omfatta
arbets-, fritids- och skollokaler.

Ekologi
Vis av erfarenheterna vänder sig nu allt fler till ''gamla''
metoder och material, när de bygger. Man återerövrar
hundraåriga erfarenheter och finner på nytt kvaliteterna i trä,
sten och tegel. Konsten att bygga ''friska'' hus har blivit en
efterfrågad kunskap. Ändå är har vi lång väg kvar innan hela
samhället omfattas av denna nygamla syn och ekologiska
förståelse. Fortfarande byggs hus med material och med
metoder, som långt ifrån stämmer överens med
kretsloppstanken och det hållbara samhällets materialbas.

Svensk husprovning AB
Miljöpartiet de gröna vill därför på nytt ta upp tanken på
att höja kraven på byggandet. Vi vill införa en återkommande
kontroll, likt den vi gör med bilar. Låt oss kalla
kontrollorganet för ''Svensk husprovning AB'' och ge det i
uppdrag att förslagsvis vart femte år göra
kontrollbesiktningar. Dessa skall då inkludera hälso- och
miljörelaterade undersökningar. I likhet med bilprovningen
bör motsvarigheter till ombesiktning och körförbud införas
för fastighetsägare. En möjlighet kunde vara att hyresgäster
föreläggs betala hyrorna till spärrat konto hos husprovningen
intill dess rättelse sker.

Inomhusklimat
Det är av stor vikt att byggnadsmaterial varudeklareras och
att gränsvärden för kemiska ämnen sätts så lågt att astmatiker
och allergiker utan obehag kan vistas i byggnader.

Radonsäkring
Radonsaneringen måste prioriteras med målsättning att ha
radonsäkrat samtliga konstaterade radonfällor före
sekelskiftet. Gränserna skall skärpas. Radongashalter över
150 Bq/m3  får inte accepteras.

Ett verkningsfullt instrument
Miljöpartiets förslag om en allmän och periodisk
husbesiktning skulle ge oss det verkningsfulla instrument vi
behöver för att snabbt komma till rätta med de ''sjuka''
husen.

Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen hos regeringen begär förslag om utvidgning
av byggfelsförsäkringslagen till att också omfatta arbets-,
fritids- och skollokaler,
2. att riksdagen hos regeringen begär förslag om skapande
av ett ''Svensk husprovning AB'' enligt vad som anförts i
motionen,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att allergiframkallande
byggmaterial bör förbjudas och att gränsvärden för kemiska
ämnen bör sättas så lågt att astmatiker och allergiker utan
obehag kan vistas inomhus,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att ytterligare skärpa kraven på
högsta tillåtna radongashalt i alla byggnader.

Stockholm den 23 januari 1995

Per Lager (mp)
Barbro Johansson (mp)
Bodil Francke Ohlsson (mp)








Motion 1994/95:Bo519 Miljöklassning av hus

MER INFORMATION
Behandling av 1994/95:Bo519
Inga bilagor. Motion till riksdagen 1994/95:Bo519 av Per Lager m.fl. (mp)

Miljöklassning av hus

Det är skillnad på hus
Vi har ''sunda'' hus och vi har ''sjuka'' hus, vi har hus som
stått i flera hundra år och vi har hus som ruttnat ned på några
få. Senare decenniers byggnadsmaterial tillsammans med
metoder och för snäva tidsramar har skapat ett omfattande
byggbestånd av sämre kvalitet. Väldiga kostnader läggs nu
ned för att framför allt allergisanera bostäder, skolor och
daghem. En total sanering i alla byggnader för att bli kvitt
material som avger påtagliga kemiska emissioner av flyktiga
organiska ämnen, är ett gigantiskt och långsiktigt arbete. Vi
har, som tur är, börjat inse problemen och anträder, om än
långsamt, vägen tillbaka till naturmaterialen. De
sammansatta naturfrämmande materialämnena, som inte går
att återanvända och inte går att återvinna, måste vi leva med
länge än och under tiden försöka hitta lösning för. Vi är också
snart tillbaka ifrån det stora slöseriet med bra naturenligt
byggmaterial. Att riva oselektivt, utan rivningsplan, utan att
ta till vara materialet för återanvändning har varit en mycket
dålig hushållning med resurser.

Miljöklassning och differentierad fastighetsskatt
Utifrån insikten att våra hus har större eller mindre
återanvändningsvärde, att de är mer eller mindre energisnåla,
att de är mer eller mindre utformade efter ekologiskt hållbara
principer och därmed är mer eller mindre bra ur miljö- och
hälsosynpunkt, ger oss anledning att införa en
miljöklassning av våra hus och i förlängningen undersöka
möjligheterna att miljöklassa alla byggnader. Liknande
klassningsystem för hus finns idag, mer eller mindre
utvecklade, i England, Kanada, Österrike och Holland. För
att sedan skynda på en utveckling mot ett ekologiskt ny- och
ombyggande bör en differentiering i fastighetsskatten
införas.
I en annan motion har Miljöpartiet de gröna föreslagit en
mer entydig definition av begreppet ''ekologiskt byggande''.
Med en sådan definition blir det lättare att införa en speciell
miljöklassning av hus.

Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen hos regeringen begär en utredning om
miljöklassning av hus,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om möjligheten att miljöklassa alla
byggnader,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om differentierad fastighetsskatt.

Stockholm den 23 januari 1995

Per Lager (mp)
Barbro Johansson (mp)
Bodil Francke Ohlsson (mp)
Gudrun Lindvall (mp)

Motion 1994/95:Bo520 Kommunala energi- och miljörådgivare

MER INFORMATION
Behandling av 1994/95:Bo520
Inga bilagor. Motion till riksdagen 1994/95:Bo520 av Per Lager m.fl. (mp)

Kommunala energi- och miljörådgivare

Energislöseri
Det borde vara självklart att alla kommuner hade energi-
och miljörådgivare (de minsta kommunerna kan ha
gemensamma). De tidigare obligatoriska energirådgivarna
tillkom på statligt initiativ, men drogs in i de flesta
kommuner när det statliga bidraget upphörde. Att spara på
energin och effektivisera vår användning är inte bara en
kommunal, utan framför allt en nationell och internationell
angelägenhet. Med de blandade, och alltför ofta
felutnyttjade, energisystem vi har för uppvärmning,
belysning, transporter, verktyg m m
och det utbredda slöseriet som fortfarande pågår
ohejdat, med stora, helt onödiga hälso- och miljöskador till
följd, är det på sin plats att kräva mer besinning och större
ansvar.

Mer kunskap och vettigare priser
För att skapa större möjligheter för människor att välja rätt
energislag och nyttjandemetoder behövs information och
rådgivning. Det ekologiskt hållbara samhället behöver
vägvisare -- inte minst på miljö- och energiområdena.
Slöseriet beror oftast på ren okunnighet och orealistiska
prissättningar. Skulle t ex
eltaxorna sättas efter den verkliga
produktionskostnaden (inkl miljöpåverkan), vore ett
sparande -- utan inverkan på den allmänna välfärden --
självklart och skulle ske med automatik.

Viktig rådgivning
Få kommuner anser sig ha råd att erbjuda sådan rådgivning
vid sidan av en bättre utvecklad konsumentinformation. Ofta
hänvisas kommuninvånarna till allmän och mindre
specialiserad och därmed ofta mindre kompetent rådgivning.
Det handlar om att trimma befintliga pannor, byta bränsle,
komplettera med solfångare, bygga jord-, havs- eller
bergvärmeanläggning, satsa på vindkraft, rätt utnyttja ved-
och fliseldningsanläggningar, välja gemensamma
transporter och kunna göra bästa miljöval när det gäller
energival och bränslesorter för fordon, båtar och
arbetsredskap.


Att leva upp till vårt ansvar
Idag ser vi sambanden mellan energiuttag och
miljöpåverkan. Vi vet också att vi bär ett ansvar för att vi i
den industrialiserade, rika delen av världen, måste halvera
energianvändningen för att kunna delta i en solidarisk
resursfördelning. Ett sätt att nationellt ta ett sådant ansvar är
att lagstifta om obligatorisk energi- och miljörådgivning i
kommunerna, ett annat är att rikta statliga bidrag för just
sådan speciell informationstjänst. Miljöpartiet de gröna vill
försvara den kommunala självbestämmanderätten och
föredrar därför frivillighetsvägen med riktat statligt bidrag.
Vi anser att en sådan lösning bör utredas. Energi- och
miljörådgivning ligger i linje med våra åtaganden på
miljökonferensen i Rio 1992, och Agenda 21-arbetet ute i
kommunerna behöver stöd för att lyckas genomföra sina
program.

Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av särskilda kommunala
energi- och miljörådgivare,
2. att riksdagen hos regeringen begär en utredning om hur
staten kan bidra till en heltäckande kommunal energi- och
miljörådgivning i landet.

Stockholm den 23 januari 1995

Per Lager (mp)
Bodil Francke Ohlsson (mp)
Marianne Samuelsson (mp)
Eva Goes (mp)
Ragnhild Pohanka (mp)
Ronny Korsberg (mp)

Motion 1994/95:Bo521 Ett ekologiskt byggnadsbegrepp

MER INFORMATION
Behandling av 1994/95:Bo521
Inga bilagor. Motion till riksdagen 1994/95:Bo521 av Marianne Samuelsson m.fl. (mp)

Ett ekologiskt byggnadsbegrepp

Sammanfattning
Många människor är idag oroliga över bristerna i
boendemiljön. Var fjärde svensk har idag någon form av
allergi eller annan överkänslighet. Bland barnen är ca en
tredjedel drabbade av allergier. Det är viktigt att bostäder och
andra byggnader har inomhusklimat och luftkvalitet som är
anpassade efter oss människor. Det är lika viktigt att
byggnaderna består av material, som kan återanvändas och
återvinnas och att miljövänliga, energisnåla alternativ
används för uppvärmning, belysning, vatten- och
avloppssystem. Miljöbelastningen totalt måste minimeras.
Intresset för ekobyggande har ökat starkt under senare tid.
Att bygga ekologiskt är inte att gå tillbaka i tiden utan att ta
tillvara gammal kunskap tillsammans med de kunskaper och
erfarenheter vi har idag. Det finns nu erfarenheter, kunnande
och utprövad teknik för ekologiskt byggande och boende,
men det saknas ett samlat grepp över hela området och en
mer entydig definition av begreppet. Vad som är ekologiskt
byggande är fortfarande oklart.

Bebyggelseutveckling
Det ursprungliga svenska bosättningsmönstret formades
av den knappa tillgången på resurser för framställning av
föda. Senare ändrades mönstret av industrialiseringen och
tillgången på råvaror för industrin. Numera talar man om ett
kunskapssamhälle. Genom att utnyttja informationsteknik
får fler möjlighet att arbeta i hemmet. Vid sidan om denna
utveckling har antalet jordbruk minskat betydligt och
bebyggelsestrukturen ändrats med förtätningar och
förortssamhällen med långa pendelavstånd.

Att definiera en ''ekoby''
1990 tog Boverket initiativ till ett första försök att precisera
begreppet ''ekologiskt byggande'' och landade, med av hjälp
en namnkunnig expertgrupp, vid att definiera en ''ekoby'',
så långt det då gick. Att planera byggandet som en
förortsbetonad ekoby var vid den här tiden på stark
frammarsch och Boverkets lilla skrift om Ekobyar, 1991,
med ett antal uppräknade förutsättningar, egenskaper och
krav underlättade för många att komma igång. Trots att
skriften inte hade så stora anspråk blev den något av en
startpunkt. Redan vid den här tiden fanns exempel på
ekobyar, som utvecklat ett boendeförsök i gemenskap och
med naturen, kooperativt, med mål som medveten
resurshushållning, ekologiskt genomtänkt drift,
självförvaltning och självtillit. Det fanns också enskilda
försök och mer uppmärksammande experiment med
flerbostadshus inne i städerna. Intresset har hela tiden ökat
och med det efterfrågan på kunskap. Självbyggarna är många
och även idéerna om hur man når det bästa ekologiska och
energisnåla resultatet. Det har hållits otaliga cirkelmöten och
solvärmeanläggningar har byggts runt om i landet.

Nya kunskaper och nya material
Nu, efter några år, med många igångsatta ekoprojekt, är det
dags att utvärdera, omformulera och på nytt definiera inte
bara ekobyn utan allt som har med ekologiskt byggande att
göra. Det gäller från första tanken på att bygga; hela byggets
livscykel -- med avvägningar för de stora och de små
kretsloppen och så lite miljöbelastning som möjligt. Det
gäller råvaran, byggnadsmaterialet, som inte får medföra
risker för vår hälsa eller vår miljö vare sig vid framställning,
transporter, användning eller rivning. Byggnadsmetoderna
ändras med de nygamla ''rena'' byggnadsmaterialen. Vårt
sätt att nyttja bostaden och andra byggnader förändras också
med en ny livsstil, som följer parallellt med nya insikter om
människans begränsade resursramar i ett uthålligt samhälle.
Kretsloppstänkandet är ett allmänt och positivt begrepp som
de flesta ställer upp på, även om inte alla förstår vilka
inskränkningar det egentligen betyder för vårt
''välfärdslevande''. Idag finns utvecklade bra system för
uppvärmning, som minimalt tär på de ändliga resurserna, det
finns nya ekologiskt riktiga lösningar för toa-avlopp, vi har
ett flertal källsorteringsanordningar och
komposteringsanläggningar på marknaden och kommunerna
är i full gång med att hitta olika lösningar på
avfallsproblemen. Den selektiva rivningen av hus, som
Miljöpartiet berör i annan motion, är också en nödvändig
pusselbit för att bättre komma i balans med våra egentliga
ekologiska förutsättningar. Våra hus har en livscykel. Vårt
ansvar skall gälla hela byggnadens cykel.

Från ekoby till allmänt ekobyggande
Ekobyrörelsen lever och har utvecklats snabbt sedan
Boverkets expertgrupp diskuterade begreppen 1990. Idag har
vi en folkrörelse inte bara vad gäller ekobyboendet utan
också i hög grad ett miljöinriktat egnahemsbyggande. Sedan
flera år pågår i våra städer olika ekologiskt och
energisparinriktade ny- och ombyggnationer av hyres- och
bostadsrätter, där man redan vid planeringen låter de boende
påverka husens utformning, vad de skall innehålla och olika
gemensamhetsanordningar. Det blir allt vanligare med
solvärmeanläggningar, källsortering och kompostering,
jordkällare och växthus, men man har också en helt ny syn
på material, färger, ljusinsläpp, ventilation (bl.a.
självdragsteknik), isoleringsmaterial och byggmetoder. Det
är en positiv och nödvändig utveckling, som bör uppmuntras
och få stöd på olika sätt.

Nätverk av kunskapsutbyte
Kunskaperna och erfarenheter utbyts i nätverksliknande
kontaktsystem. Det ena bygget är inte likt det andra och det
utvecklas en mängd varianter. Marknaden erbjuder nu också
en rad olika mer eller mindre bra produktvarianter av
''ekologiska lösningar''. Det finns många olika skrifter och
publikationer, som behandlar ekologiskt byggande (en bra
sådan är Ekobygg, produktguide för sunda och miljövänliga
hus). Men ett samlat grepp över idéer och erfarenheter finns
inte, lika lite en mer tydlig definition av begreppet
''ekologiskt byggande''.

Att gå vidare
För dörren står fortsatta omfattande program för
allergisaneringar av felkonstruerade hus. Ny- och
ombyggnationer måste snarast få mer fasta, ekologiska
kriterier, för att vi skall kunna leva upp till målen om ett
kretsloppssamhälle. För att gå vidare krävs också en
samordning av nationella, regionala och kommunala
insatser. Boverket är den myndighet som bör ha ett
samordnande ansvar för detta arbete och få i uppdrag att
definiera ett ekologiskt byggnadsbegrepp. I anslutning till
detta är det aktuellt att se över möjligheter att införa
miljöklassning av hus. Detta tas upp i en separat motion.
I ytterligare en annan motion tar vi upp en mycket viktig
fråga i det här sammanhanget. Vi anser att utbildning och
forskning i ekologiskt byggande mer påtagligt snarast bör
etableras i arkitektutbildningen.

Ett ekologiskt byggnadsbegrepp
Det är uppenbart att det behövs ett ekologiskt
byggnadsbegrepp som reglerar det fortsatta ny- och
ombyggandet. Ekobyrörelsen har visat vägen. Nu gäller det
att övrig byggnadsverksamhet följer efter. Vi måste sluta
kretsloppen. Genom att tillämpa ekologiskt byggande kan
naturens kretslopp mellan boende och närskalig produktion
efter hand återskapas. Att göra ett ''sjukt'' hus ''friskt'' med
hjälp av mekanisk ventilation har inte direkt med ekologiskt
byggande att göra utan snarare med att ''plåstra om''
problemen med hjälp av dyra och energislukande åtgärder.
Även om en sådan åtgärd ibland kan vara en sista utväg är
det fel väg. Hus skall inte vara täta som plastpåsar. De skall
andas, ha vackra ögon och i huvudsak kunna ventileras
genom självdrag. Ett krav i det ekologiska
byggnadsbegreppet bör också vara att varje enskilt nybygge
eller ombyggnad alltid ska bli bättre ur energi- och
resurshushållningssynpunkt än motsvarande bebyggelse vid
varje tidpunkt.

Att följa upp och utvärdera
Riksdagen bör noga följa den utveckling som skett inom
ekologiskt byggande och vidta åtgärder för att stora delar av
nybyggnadsbehovet i framtiden kan täckas av så kallade
ekobyar. Framtiden kommer säkert att ge anledningar till
både utvärderingar och kanske omvärderingar också vad
gäller dagens ekologiska byggande, men de goda
erfarenheterna hittills är tillräckliga för en rejäl synvända. Vi
föreslår att ett tydligt ekologiskt byggnadsbegrepp, som
täcker byggnadens hela livscykel, snarast fastställs i enlighet
med naturresurslagens portalparagraf.

Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att Boverket bör få i uppdrag att snarast
utveckla ett tydligt ekologiskt byggnadsbegrepp.

Stockholm den 23 januari 1995

Marianne Samuelsson (mp)
Birger Schlaug (mp)
Per Lager (mp)
Barbro Johansson (mp)
Bodil Francke Ohlsson (mp)






Motion 1994/95:Kr262 Konstnärsfond

MER INFORMATION
Behandling av 1994/95:Kr262
Inga bilagor. Motion till riksdagen 1994/95:Kr262 av Per Lager m.fl. (mp)

Konstnärsfond

Konstnärernas situation
Miljöpartiet de gröna vill förbättra de ekonomiska
möjligheterna för kulturarbetare. Ett sätt är att inrätta
generella kulturfonder, som exempelvis Författarfonden.
Konstnärerna är en hårt utsatt yrkesgrupp, de har lång
utbildningstid och därefter ett mycket snävt
försörjningsutrymme. Ofta blir de beroende av gallerister
eller tvingas till olika bisysselsättningar.

Samtidens visionärer
Konstnären är en av samhällets visionärer, viktig för
utvecklingen, viktig för människans behov av ''nya ögon''
och livslust. Det är en yrkesgrupp, som trängs hårt i vår
materialistiska och datoriserade vardag, där snabba
värdebyten och informationstekniker sällan ger oss
möjlighet att känna djupare inlevelse och förståelse för våra
medmänniskors livsvillkor. Konstnären gestaltar lidandet i
dess vida bemärkelse och kommunicerar till djupare bottnar i
vårt inre. Därför är konstnären så viktig för ett demokratiskt,
humant, socialt solidariskt samhälle.

Visningsersättning
1982 tillkom anslagsposten ''Visningsersättning åt bild-
och formkonstnärer''. För att fördela medlen skapades
Bildkonstnärsfonden (BKF) med en styrelse dominerad av
områdets huvudorganisationer (ungefär som Författarfonden
och dess konstruktion av styrelse). Såväl den övergripande
Konstnärsnämnden som de olika fördelningsorganen fick
partssammansatta styrelser där
upphovsmannaorganisationerna utsåg representanter för de
konstnärliga yrkesutövarna. Sedan dess har konstnärernas
inflytande successivt minskat. 1993 avskaffades den del av
''visningsersättningen'', som utbetalades individuellt till
upphovsmän och under våren 1994 fråntogs konstnärsorganisationerna inflytande över visningsersättningsmedlen genom en ändring av
förordningen om styrelserepresentation. I årets budgetproposition (prop. 1994/95:100) fullföljer den nuvarande regeringen denna handlingslinje och föreslår avskaffande av den särskilda bildkonstnärsfonden. Istället
koncentreras bidragen till ett antal arbetsstipendier, bidrag
till internationellt kulturutbyte och förstärkta pensionsbidrag.

Samhällets ansvar
Konstnärerna är en liten yrkesgrupp i samhället. Vi måste
ha råd, inte minst i ekonomiskt svåra tider, att trygga
möjligheterna till försörjning för denna samhällets viktiga
''spjutspets''.
Minst 1% av kostnaden för offentliga lokaler och
byggnader skall, enligt Miljöpartiet de gröna, avsättas för
konstnärlig utsmyckning. Urholkningen av en mycket
gammal rekommendation till kommunerna bör återupplivas
och förstärkas. Vi föreslår att Konstnärsnämndens styrelse
och dess fördelningsgrupper tillsätts av regeringen på förslag
från Konstnärliga och litterära yrkesutövares
samarbetsnämnd (KLYS). Vi föreslår att det statliga
visningsersättningsanslaget får namnet Konstnärsfonden och
härur avsätts medel (den tidigare individuella
visningsersättningen) som förslagsvis fördelas genom
Bildkonst Upphovsrätt i Sverige (BUS). Detta anslag
särskiljs från den övriga visningsersättningen och benämns
''personlig visningsersättning åt bild- och formkonstnärer''.
Anslaget fastställs årligen genom förhandlingar mellan
staten och BUS och relateras till utvecklingen av det
offentliga konstinnehavet. På det här sättet förtydligas
skillnaden mellan ersättningsmedel och kulturpolitiskt
betingade stödåtgärder. Miljöpartiet de gröna vill också
påpeka att det vi här har framfört självklart gäller alla seriöst
yrkesverksamma konstnärer, oavsett
organisationstillhörighet.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att minst 1 % av byggnadsvärdet
för offentliga lokaler och byggnader bör avsättas för
konstnärlig utsmyckning,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om Konstnärsnämndens
sammansättning,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att visningsersättningsanslaget i
fortsättningen benämns Konstnärsfonden,
4. att riksdagen hos regeringen begär ett förslag om
inrättande av ett särskilt anslag ur den statliga
visningsersättningen för personlig visningsersättning enligt
vad som anförts i motionen.

Stockholm 25 januari 1995

Per Lager (mp)
Ewa Larsson (mp)
Peter Eriksson (mp)
Barbro Johansson (mp)




____________________________________________________________________________________

Ex. på mina motioner i riksdagen 1996-1997:

Här följer: Ekologiska byggexperiment, Bostads- och områdessegregation, Kustfiske, Omestrade fetter, Konstnärernas kollektivverkstad, Båtregister, Cyklister, Turkiet...

Motion 1996/97:Bo204 Ekologiska byggexperiment

MER INFORMATION
Behandling av 1996/97:Bo204
Inga bilagor. Motion till riksdagen 1996/97:Bo204 av Per Lager m.fl. (mp)

Ekologiska byggexperiment

Fortsatt statligt stöd är nödvändigt
Staten måste även fortsättningsvis stödja det ekologiska
experimentbyggandet runt om i landet. Fortfarande trevar sig
många byggare fram. Det kan gälla val av och former för
energislag, det kan gälla materialval, var bostaden ligger, på
vilken mark, i vilket förhållande till väder och vind, till
infrastruktur, kombinationer med odlingsmöjligheter och typ
av vatten- och avloppssystem m m.
Inte bara teknik
För att att få fler erfarenheter och kunna forska parallellt med
praktisk tillämpning är det viktigt att ekobyar/ekostadsdelar
fortsätter att tänja gränserna för vår kunskap, våga prova nya
lösningar och utvärdera resultaten. Det handlar emellertid
inte bara om ekologisk-tekniska lösningar utan också om den
sociala boendekvalitén. Målet måste vara att vi alla i
framtiden skall kunna bo billigt, kunna känna hemkänsla och
trygghet i ekologiskt anpassade hus.

"Gröna" investeringsbidrag till ekologiska byggexperiment
Till de här framtidsbyggena behövs statligt stöd i form av
miljöinriktade investeringsbidrag, som skapar utrymme för
ekologiska byggexperiment. Lämpligen bör även i
fortsättningen sådana bidrag administreras via Byggforskningsrådet.

Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om vikten av fortsatta byggexperiment för ett framtida ekologiskt och
socialt hållbart boende.

Stockholm den 30 september 1996

Per Lager (mp)
Kia Andreasson (mp)
Ewa Larsson (mp)
Barbro Johansson (mp)
Gudrun Lindvall (mp)







Motion 1996/97:Bo208 Bostads- och områdessegregation

MER INFORMATION
Behandling av 1996/97:Bo208
Inga bilagor. Motion till riksdagen 1996/97:Bo208 av Per Lager m.fl. (mp)

Bostads- och områdessegregation

Ökade klyftor
Polariseringen blir allt tydligare i samhället. Attityderna har
hårdnat. Den höga arbetslösheten och de ökande klyftorna
sätter oss alla på prov, avkräver bevis på våra grundläggande
demokratiska värderingar och på vår solidaritet. Vi måste
visa att den negativa bostads- och områdessegregationen inte
ligger utanför politikens räckvidd - men vi måste också inse
att det faktiskt inte i första hand handlar om bostadspolitik,
utan snarare om möjlighet till arbete och utbildning, till ökad
självtillit.
Varje försök till förändring måste också bygga på viljan och insikten hos
de människor som berörs och det sk underifrånperspektivet bör styra alla
samhällets insatser, om de skall ha någon framgång.

Storskaligheten
De storskaliga miljonprogramsområdena löste dåtidens
bostadsbehov, men kom sedan att många gånger utvecklas
till problemområden. Människor har sedan dess flyttat runt
och problemen också. En del bostadsområden har under åren
utsatts för kraftig nedslitning och ansvaret, gemenskapen
bland grannar, fungerar inte. Att husen ofta var för stora,
ibland felkonstruerade, att de var utrustade med dåliga
material, blivit "sjuka", har inte gjort saken bättre, inte heller
de ödsliga gårdarna, anonymiteten, bristen på omboning och
positiv områdesidentitet och  hemkänsla.

Vår gemensamma skyldighet
Att i dagens Sverige vara flykting, utan kunskaper i svenska,
utan arbete, med en udda etnisk och kulturell tillhörighet kan
innebära totalt utanförskap. Men det är ytterligheten. Vi har
hela skalan - och alla som inte känner sig behövda, som inte
har en uppgift, ett arbete, hamnar lätt vid sidan av.
Frustrationen över den egna hjälplösheten och bristen
på¨delaktighet, skapar gäng och grupper av ungdomar utan
ansvarsreferenser, som gör gatorna osäkra och människor
rädda. Kriminaliteten kommer som på beställning. Därför har
vi en skyldighet att skapa förutsättningar så att alla skall
kunna känna sig delaktiga och viktiga i samhället, samtidigt
som vi måste se till att värna demokratin och rättstryggheten.

Positiva erfarenheter
Det finns, trots allt, många goda erfarenheter och exempel
från områden, där man har satsat på att förändra miljön, öka
delaktigheten, få igång verksamheter där de boende kunnat
utveckla sina speciella kunskaper och talanger. Tyvärr har en
del av dessa "projekt" stannat av eller upphört. Därför är den
framtida satsningen på långsiktighet viktig, att låta
livsdugliga processer komma igång och sedan få fortgå. Den
negativa bostads- och områdessegregationen bör ständigt
vara utsatt för motstrategier. Att öka hemkänslan, trivseln
och ansvaret är oerhört viktigt. Stadsdelen Holma i Malmö är
ett lysande exempel på positiv självförvaltning. Låt oss dra
nytta av dessa erfarenheter - och låt oss inte acceptera en
bestraffning av de egna insatserna i form av beskattning. Hur
skall då människor någonsin vilja ta det socialt nödvändiga -
och för samhället så ekonomiskt fördelaktiga - ansvaret.

Motstrategier
Utan att svartmåla, men heller inte skönmåla, måste vi ge oss
in i de utsatta bostadsområdena, erbjuda möjligheter för
människorna som bor där att vara med och forma om och
förbättra. Vi måste ge förutsättningar för arbetstillfällen,
gärna i form av en lokal arbetsmarknad med t ex
tidsbegränsade sänkta arbetsgivaravgifter. Vi kan flytta ut
delar av vår högskoleutbildning och få dit fler studenter. De
boende, som inte talar svenska, måste få en chans att lära sig
det inom området, liksom möjligheter att utveckla sitt eget
hemspråk. Gemensamma, och väl tilltagna, samlingslokaler
är en självklarhet för att ge utrymme för de boendes egna
initiativ. Utemiljön måste fortlöpande förbättras och göras
mer inbjudande, med utrymme för lek och vila. Miljöpartiet
har ställt krav på att allergisaneringsåtgärderna genomförs
över hela beståndet, så att alla lägenheter, skolor och daghem
blir garanterat "friska". Vid ombyggnader är det viktigt att
utsmyckning och andra estetiska inslag inte glöms bort.
Minst 1 % av byggkostnaderna borde alltid förbehållas de
estetiska kvaliteterna. Precis som i området Hammarkullen
utanför Göteborg bör även rivningar kunna ske för att öppna
områdena och ge plats för olika upplåtelseformer och
trevligare gårds- och omgivningslösningar. Ett fördjupat
Agenda 21-arbete kan ge en mängd miljöriktiga förändringar,
skapa engagemang och positiva följdaktiviteter. Det bör
kunna finnas utrymme för att skapa "frizoner" i de särskilt
utsatta områdena, som t. ex. kan innebära undantag från vissa
statliga regler och förordningar. Detta för att ge kommunerna
möjligheter till lokala och mer okonventionella lösningar.

Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts angående motstrategier för bostadsområden som är drabbade av
negativ segregation.

Stockholm den 3 oktober 1996

Per Lager (mp)
Kia Andreasson (mp)
Ragnhild Pohanka (mp)

Motion 1996/97:Jo405 Kustfiske

MER INFORMATION
Behandling av 1996/97:Jo405
Inga bilagor. Motion till riksdagen 1996/97:Jo405 av Per Lager m.fl. (mp)

Kustfiske

Yrkesfiskarna
Yrkesfisket har fått vidkännas en kraftig åderlåtning under de
senaste decennierna, men fortfarande är tusentals fiskare
sysselsatta i det kustnära, men också beståndsbevarande
fisket. Det gäller i huvudsak fiskebåtar (båtar under 12
meter) och inte fiskefartyg (båtar över 12 meter). Tillgången
på fisk har skattats någorlunda jämnt under senaste åren,
vilket inneburit kontinuerliga leveranser, och befolkningen
runt kusterna har kunnat räkna med både arbete och tillgång
på fisk. Varje fiskare sysselsätter ungefär fem andra i
kringnäringar i land.

Kustnära fiske
I förhållande till de stora fiskefartygens framfart med
jättringnoter är det kustnära fisket både energisnålt och
miljövänligt. Det svenska fisket i västerhavet omfattar ca 20
arter, vilka beroende på säsongsvariationer alla vid tillgång
är ekonomiskt viktiga. Tillgången varierar beroende på varje
arts säsongsvisa uppträdande. De konstanta arterna är
havskräfta (stationär), räka, torsk och rödspätta. Ett nytt
problem är att allt fler arter har gemensamma kvoter med
EU:s Nordsjözon. För fisket där krävs särskild licens.
Däremot kan fisket fritt bedrivas av alla licensierade
yrkesfiskare i Skagerrak och Kattegatt. Problemet kommer
att växa av den orsaken att de som har licens att bedriva fiske
i Nordsjön också har kapacitet att under en kort period fiska
upp hela tillgängliga svenska kvoten på arten. Dessutom
uppträder dessa arter först i Nordsjön för att därefter, genom
säsongsvariationen, uppträda i Skagerrak och Kattegatt och
bli tillgängliga för lokala kustfiskare.

Den skeva kvoteringen
Fiskefartygen kan, med sina stora fångstredskap, redan i
början av året ta upp hela årets kvot. När det gäller torsk, där
kvoterna är säsongsindelade, blir slutfiskningen något
uppdelad och sker i början av varje kvotperiod. Fiskebåtarna,
som har enklare redskap, har inte en chans att konkurrera om
kvoten. Den jämna tillgången till de lokala fiskmarknaderna
rycks undan, samtidigt som fiskarna med fiskebåtar förlorar
sina utkomstmöjligheter och blir arbetslösa. Fiskbestånden
har ingen möjlighet att utvecklas i takt med utfiskningen.
Fiskeriverket måste därför säsongsindela de svenska
kvoterna och garantera kustfiskets del. Man bör också utreda
ett resursfördelningssystem liknande det engelsk-skotska, så
att det avsätts regionala gruppkvoter baserade på regionala
faktorer. Det skulle ge kustfisket en trygghet som länge
saknats.

Bränslebeskattning
Vi vill beskatta fossila bränslen hårt, men inte skapa orättvisa
mellan stor- och småförbrukarna inom samma yrkeskår. En
tidigare obalans som missgynnade de mindre fiskebåtarna,
vad gäller beskattad eller obeskattad diesel, har nu i stort
rättats till och dispenser lämnas för en beräknad
årsförbrukning på 7 000-10 000 liter/år.
Fiskeflottan borde kunna övergå till att använda hydraulolja gjord av i
huvudsak raps i sina hydraulsystem. Detta måste provas. Går det att använda
den miljövänligare rapsoljan till hydraulsystem i skogsbruket, går det
naturligtvis på haven. Det är viktigt att fiskeflottans distributörer av olja,
vanligtvis fiskarägda föreningar, deltar i arbetet. Tidigare försök att
introducera rapsoljan, via länsstyrelsens tjänstemän, direkt till fartygen, föll
på att det plötsligt inte fanns någon tillgång på rapsolja (tillverkningen drogs
ned på grund av ogynnsam/felaktig beskattning). En ny efterfrågan och en ur
miljösynpunkt rättvis beskattning bör kunna ge rapsoljan möjlighet att
återkomma på bränslemarknaden.

Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen begär att regeringen utfärdar direktiv till Fiskeriverket att
ta
större hänsyn till regionala faktorer i fiskeriförvaltningen,
2. att riksdagen hos regeringen begär en utredning om ett
resursfördelningssystem, där det periodvis avsätts regionala gruppkvoter för
kustfiskets behov av kontinuitet,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om snara initiativ till utveckling av miljövänligare bränslen och
katalysatorer på alla båtar/fartyg.

Stockholm den 1 oktober 1996

Per Lager (mp)
Kia Andreasson (mp)
Barbro Johansson (mp)
Elisa Abascal Reyes (mp)








Motion 1996/97:Jo518 Omestrade fetter

MER INFORMATION
Behandling av 1996/97:Jo518
Inga bilagor. Motion till riksdagen 1996/97:Jo518 av Per Lager m.fl. (mp)

Omestrade fetter

Härdade fetter
Hårda, fasta fetter kommer från djurriket och finns i
mejeriprodukter. Växtrikets fetter är i regel flytande och
härdas ofta för att kunna användas i olika livsmedel. Efter
kravet på  märkning av härdningen samt misstankar om
hälsorisker, har de härdade fetterna lyfts ur margarinerna,
men istället blivit ingredienser i bland annat konfekt, kex,
soppor, såser och buljonger. Danmark har krävt gränsvärde
för härdade fetter (transfetter), medan den svenska
matfettsindustrin anser, med stöd av Livsmedelsverket, att
detta är ett tekniskt handelshinder.

Omestrade fetter - okända
effekter
I margarinerna har nu de härdade fetterna (med
transfettsyror) ersatts av omestrade fetter. Vid omestringen
förändras fettets molekyler. Fettsyrorna byter plats. De
ursprungliga positionerna har dock en viktig betydelse för
hur fettet tas emot av kroppen,  enligt forskarna. Detta är en
rent kosmetisk åtgärd. Fortfarande är effekterna på vår hälsa
okända.

Konsumentens valmöjlighet och livsmedelslagen
Konsumenten kan inte se om livsmedlet innehåller en
förändring av fettmolekylernas naturliga form och har därför
heller ingen möjlighet att välja bort livsmedlet. Detta är fel
och måste omedelbart ändras. I livsmedelslagen finns en
grundläggande tanke, den s.k. redlighetsprincipen, som anger
att konsumenten skall kunna förstå vad livsmedlet innehåller.
Ett uttalande om att "barn under ett år inte bör äta omestrade
fetter" (Åke Bruce, Livsmedelsverket, i ett radioprogram
1/10 -96) gör saken ännu mer allvarlig.

Försiktighetsprincipen
Vi anser att omestringsprocessen måste finnas med i
innehållsdeklarationen, de omestrade fetterna måste synas,
precis som de härdade. Kunskaperna om effekterna är idag
för dåliga och självklart måste försiktighetsprincipen gälla.

Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen hos regeringen begär ett direktiv till Livsmedelsverket om
krav på att omestrade fetter måste finnas med på en innehållsdeklaration.

Stockholm den 30 september 1996

Per Lager (mp)
Kia Andreasson (mp)
Barbro Johansson (mp)
Gudrun Lindvall (mp)

 
Motion 1996/97:Kr218 Konstnärernas kollektivverkstäder

MER INFORMATION
Behandling av 1996/97:Kr218
Inga bilagor. Motion till riksdagen 1996/97:Kr218 av Per Lager m.fl. (mp)

Konstnärernas kollektivverkstäder

En resurs i svenskt kulturliv
Kollektivverkstäderna, där yrkesverksamma konstnärer kan
hyra in sig för kostnads- och utrymmeskrävande större
arbeten, är en unik svensk företeelse. De första startades
redan under 70-talet på initiativ av enskilda konstnärer och
de tjugotalet större verkstäder som finns i dag drivs alla av
konstnärerna själva och finansieras genom medlemsavgifter,
mark- och maskinhyror, kommunala bidrag och
landstingsbidrag. Verkstädernas samlade medlemsantal
uppgår i dag till ca 3 000 yrkesverksamma konstnärer och
konsthantverkare. En stor del av den offentliga konstnärliga
utsmyckningen av vårt gemensamma samhällsrum är
tillverkat just i dessa verkstäder. Den här konstnärliga
aktiviteten generar dessutom många viktiga arbetstillfällen i
kringverksamheter.

Betydelsen för konstnärer/konsthantverkare
För den enskilda konstnären och konsthantverkaren är
kollektivverkstaden närmast oumbärlig. Där kan hon/han
hyra maskiner och arbetsplats till rimliga priser för att utföra
utsmyckningsuppdrag eller koncentrera arbetet inför en
utställning. Kollektivverkstaden är dessutom en stimulerande
mötesplats för denna yrkesgrupp, som annars ofta arbetar i
avskildhet.

Samarbete med konsthögskolorna
Kollektivverkstäderna har hela tiden haft ett ökande
samarbete med andra organisationer, utbildningar och
näringsliv. Flera verkstäder har väl fungerande samarbeten
med högskolorna i deras respektive regioner, som på så sätt
får tillgång till dyr specialutrustning för viktiga moment i
utbildningen, t ex bronsgjuteri, stenbearbetning och
datorkunskap. Dessutom har det visats sig mycket positivt att
elever vid konsthögskolorna fått möjlighet att komma in i en
direkt yrkesmässig miljö, där arbetande konstnärer kan dela
med sig av erfarenheter från arbetsmarknaden. För
möjligheten att utvecklas vore det positivt om högskolorna
fick ökade resurser för upphandling av externa kurser, vilka
då bl a kunde förläggas på kollektivverkstäderna. Det skulle
befrukta och bredda innehållet i  högskoleutbildningarna och
indirekt vara ett stöd för verkstäderna.

En nybildad riksorganisation
I januari -96 bildades riksorganisationen, KKV Riks, som har
till uppgift att vara samordnande organ mellan
medlemsverkstäderna och företräda verkstädernas intressen
inför myndigheter och näringsliv.

Hoten mot verkstäderna
Idag hotar många kollektivverkstäders ekonomi att urholkas
på grund av nedskärningar i kommunerna, indragna
vidareutbildningar och regionala åtstramningar. Eftersom
kollektivverkstädernas idé bygger på det
kollektiva/gemensamma ansvaret för driften och
utvecklingen samt att drivas utan vinstsyfte, är de beroende
av ett brett samhälleligt stöd - även i framtiden. Nu håller
detta stöd istället på att försvinna och särskilt utsatta är de
verkstäder, som ligger i "fattiga" regioner. Verksamheten är i
fara.

Samhällets ansvar
Kulturutredningen anser "att ett samhälleligt stöd till
konstnärlig verksamhet bör ses som en investering i nya
idéer och produkter på samma sätt som samhälleligt stöd till
vetenskap, forskning och utveckling". Staten bör alltså ta sin
del av ansvaret för verkstädernas fortlevnad och ge stöd till
driften och inordna dem i gruppen "Organisationer på bild-
och formkonstområdet" (Kulturrådets administration).
Högskolorna saknar ofta resurser att bedriva den typ av
kursverksamhet som idag finns på kollektivverkstäderna med
möjligheter att erbjuda konstnärerna praktiska
vidareutbildningar integrerade med yrkesverksamhet. Därför
är det olyckligt, och extra kostsamt, om inte
kollektivverkstädernas resurser inte utnyttjas.

Förslag
Idag kan ett hanverkskooperativ eller en musikteatergrupp
söka stöd för sin löpande verksamhet genom Statens
kulturråd. Det kan inte kollektivverkstäderna. Men självklart
borde också deras verksamhet ingå i det statliga kulturstödet.
Stödet från Bildkonstnärsfonden när det gäller investeringar i
form av maskiner etc, som verkstäderna kan söka, går inte att
jämföra med driftstödet via Statens kulturråd.
Hos länsarbetsnämnderna bör det finnas särskilt avgränsade medel till
praktiska vidareutbildningar på kollektivverkstäderna för konstnärer och
konsthantverkare.
För att utveckla samarbetet med bl a högskolorna och arbetslivet, bör
också en inventering av de olika verkstädernas speciella resurser och inrikt-
ningar komma till stånd.

Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att kollektivverkstäderna skall kunna söka bidrag genom Statens
kulturråd för sin löpande verksamhet,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att särskilda medel bör avsättas hos länsarbetsnämnderna till
kollektivverkstädernas praktiska vidareutbildning av yrkesverksamma
konstnärer och konsthantverkare,1
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om inventering av de olika kollektivverkstädernas speciella resurser
och inriktningar.

Stockholm den 30 september 1996

Per Lager (mp)
Kia Andreasson (mp)
Ewa Larsson (mp)
Barbro Johansson (mp)

Motion 1996/97:T607 Båtregister

MER INFORMATION
Behandling av 1996/97:T607
Inga bilagor. Motion till riksdagen 1996/97:T607 av Per Lager m.fl. (mp)

Båtregister

Sjösäkerhet
Ju fler stora fritidsbåtar vi har runt våra kuster och i våra
sjösystem, desto viktigare är möjligheten att kunna
identifiera dem. Detta i första hand för sjösäkerheten, men
också för identifiering av stöldgods och miljöförorenare.

Obligatorium
Miljöpartiet har tidigare motionerat i den här frågan utan att
kunna få med majoriteten i riksdagen. Vi tycker fortfarande
att den obligatoriska registreringen för större fritidsbåtar är
den bästa alternativet. Frivilligheten duger lika lite i de här
sammanhangen som för t ex bilar och husvagnar.
Kustbevakning, försäkringsbolag och enskilda kan dra nytta
av ett ordnat register, och samhället kommer i sin tur spara
onödiga utgifter.

"Båtfolket"
Våra kuster och kusthav stressas av de nya stora
fritidsbåtarna (med eller utan segel). Det gäller både fauna
och flora. Principen "förorenaren skall betala" fungerar
tyvärr ännu inte, och ofta är det kustbefolkningen som får ta
hand om miljöföroreningar som orsakats av "båtfolket".
5 meter/14 hästkrafter
Avgiftsbelagd registrering av fritidsbåtar bör, enligt vår
mening, göras obligatorisk igen av de anledningar som
nämnts ovan, och gälla båtar över 5 meter och med motorer
på 14 hästkrafter eller kraftigare (enligt de tidigare
registreringsreglerna).

Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om obligatorisk registrering av större fritidsbåtar.

Stockholm den 30 september 1996

Per Lager (mp)
Kia Andreasson (mp)
Barbro Johansson (mp)
Gudrun Lindvall (mp)






Motion 1996/97:T910 Cyklister

MER INFORMATION
Behandling av 1996/97:T910
Inga bilagor. Motion till riksdagen 1996/97:T910 av Per Lager m.fl. (mp)

Cyklister

Cyklismens fördelar
En ökat cyklande har många fördelar. Det är det
energisnålaste transportmedlet. Det förbättrar hälsan och
konditionen, vilket blir allt viktigare när alltfler yrken i
huvudsak är stillasittande. Det bidrar till en bättre miljö att
lämna bilen och ta cykeln. Detta framför allt eftersom en stor
del av cyklandet sker i innerstaden, där gränsvärden för olika
luftföroreningar och buller ofta överskrids. Ett ökat cyklande
är också ett led i uppfyllande av riksdagens och regeringens
miljömål, samt de av statsministern i installationstalet
angivna miljöambitionerna. Mot denna bakgrund bör det
vara självklart att särskilt gynna cyklismen från kommun,
landsting och stat. Så har emellertid inte skett, enligt vår
uppfattning.

Alltmer omfattande regler
Cyklandet omgärdas av alltfler regler som, oavsett hur
lovvärda de är i sig, leder till att cyklandet görs besvärligare.
Självfallet har vi inget emot kraven på reflexer och ett
lagförslag om cykelhjämstvång. Det är motiverat. Det vi
vänder oss emot är att det inte i samma utsträckning införs
lättnader för cyklisten som trafikant.

Besvärligt vara cyklist
Var och en som cyklat i en innerstad vet att det är förenat
med komplikationer. Vanligen saknas separata cykelfält och
i vägbanan kommer cyklisten lätt på undantag, inklämd
mellan parkerade bilar och den framrusande trafiken. En
plötsligt uppsvängd bildörr kan vara livsfarlig för cyklisten.
Den lagstadgade tillåtelsen för cyklisten att göra "stora
svängen" respekteras av få bilister. Att ge sig ut i trafiken
med bilar på alla sidor är något av en chanstagning. Medförs
dessutom en cykelvagn ökar olycksriskerna betydligt.
I den mån cykelleder finns, är de ofta utformade så att den cyklist som har
bråttom  avstår från att använda dem, för att de innebär betydande omvägar
jämfört med att ta den rakare bilvägen. Cykelleder slutar ofta ologiskt i intet
eller på en trottoar avsedd för gående. När det gäller parkering är det inte
sällan så att den är förbjuden just på de platser där det passar bäst att ställa
cykeln. I flera kommuner samlar man med stort nit in felparkerade cyklar,
som sedan får hämtas ut på annan plats. Cykelparkeringar är också ofta
underdimensionerade och förknippade med betydande stöldrisk. Relativt
enkla åtgärder skulle förbättra den här situationen.

Hur skall cyklismen gynnas?
Cyklismens förutsättningar behöver gynnas för att motivera
människor att övergå till att cykla, samt för att få folk att
välja cykeln vid fler tillfällen än idag. Många av de beslut
som rör cyklismen fattas på kommunal nivå, men vi anser att
också staten bör ha en hög ambitionsnivå när det gäller att
gynna ökat cyklande, t. ex. ge kommunerna förslag till
cykelfrämjande åtgärder. Ett axplock av vad som kan göras
för att förbättra för cyklisterna är:
- Minska kantstensparkeringen i innerstaden, som medför stor fara för
cyklisten
- Prioritera cykelleder vid snöröjning etc, eftersom cyklisten har mycket
svårt att ta sig fram i snömodd etc
- Skapa cykelleder i större utsträckning både i innerstäder, mellan tätorter
och på landsbygden. Speciellt på landsvägar med högre hastigheter och smal
vägbana är det av stor vikt att cyklisten har ett eget utrymme - och ett
tillräckligt brett sådant. En cyklist skall kunna medföra en tvåhjulig
cykelvagn. Avskilda cykelbanor är givetvis det säkraste. På så sätt skulle
antalet cykel-bil-olyckor på landsväg avsevärt minska.
- Ge cyklisten grönt ljus några sekunder före övrig trafik, för att cyklisten
skall få företräde in i trafiken. Idag måste hon/han istället ofta invänta att
biltrafiken passerat.
- Underlätta möjligheter att ta med cykeln på tåg och bussar. Bland annat i
Stockholms tunnelbana är det förbjudet att ta med sig cykel. Åtminstone i
icke rusningstid bör det vara tillåtet, på samma sätt som det ex är tillåtet att
 ta
med sig barnvagnar. Detta gäller självklart all kollektivtrafik över hela
landet.
- Öka satsningen på cykelparkeringar, gärna täckta och bevakade sådana. I
Uppsala har kommunen, polisen och ett försäkringsbolag initierat samarbete
om bevakning av de största cykelparkeringarna, samtidigt som medlen för
cykelparkeringar nu är lika stora som medlen för tillskapande av nya
bilparkeringsplatser. Det är en positiv satsning.
- Inför tjänstecyklar på statliga och kommunala förvaltningar. Den som
väljer att ta tjänstecykeln bör på något sätt premieras, så som redan idag sker
i ett antal kommuner.
- Inför cykeluthyrning så som införts i Örebro och i Köpenhamn, där man
med 20 kr kan låna en cykel. Pengarna återbetalas när cykeln återlämnas. Då
cyklarna har ett mycket speciellt utseende är risken att de stjäls tämligen
liten.
- Inför låsbara cykelparkeringar som komplement (här bör man ta sig en
titt på danskarnas varianter) eller alternativ till bevakade cykelparkeringar.
Vid Lunds station kan man mot avgift parkera cykeln i låsbart ställ. Den höga
avgiften har dock hindrat ett brett utnyttjande.
- Inför ett mer genomgripande bedömningssystem gällande konsekvenser
för cyklisterna, med eller utan cykelvagn, inför antagande av kommunala
översiktsplaner, arbetsplaner från Vägverket etc.

Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om förbättrade villkor för cyklismen.

Stockholm den 6 oktober 1996

Per Lager (mp)
Elisa Abascal Reyes (mp)
Gudrun Lindvall (mp)
Barbro Johansson (mp)





Motion 1996/97:U604 Turkiet

MER INFORMATION
Behandling av 1996/97:U604
Inga bilagor. Motion till riksdagen 1996/97:U604 av Per Lager m.fl. (mp)

Turkiet

De mänskliga rättigheterna
Många länder respekterar inte grundläggande mänskliga
rättigheter - inte ens länder som skrivit under de
internationella konventionerna. Turkiet är medlem i
Europarådet sedan 1950. Förutom konventionen om
mänskliga rättigheter har landet också skrivit under
tortyrkonventionen 1989. Vad som sker i Turkiet idag är
skrämmande och har inte med de allmänt vedertagna
begreppen demokratiska fri- och rättigheter att göra.

Tvångsförflyttningar och minoriteters rätt
Från början av 80-talet har omkring 2400 byar förstörts och
mellan 2 och 3 miljoner kurder tvångsförflyttats. De flesta
byförstörelserna och förflyttningarna har ägt rum efter 1992.
Stora mänskliga tragedier, som orsakats av de turkiska
myndigheterna, har utspelats de senaste åren och utspelas
idag. Kurderna betraktas inte som en minoritet och har därför
heller inte rätt till ett eget område, till eget språk eller sin
egen kultur. Andra minoriteter utsätts för samma behandling.
Oppositionella kastas i fängelse och/eller "försvinner".
Under Habitat-konferensen i juni 1996 blev jag vittne till hur
människor i en fredlig demonstration, som handlade om
"försvunna" anhöriga, blev misshandlade av polis och militär
och sedan fördes bort. Det fanns ingen proportion på, inga
mänskliga hänsyn i det övervåld som jag själv delvis blev
indragen i.

Tortyr och mänsklig förnedring
Politiska fångar har utsatts för kontinuerlig tortyr och
förnedrande behandling i fängelserna. I maj 1996 startade en
hungerstrejk bland 300 politiska fångar, som en protest mot
fängelseförhållandena. I slutet på juli, när myndigheterna,
under stor press från bl a utlandet och med 2000
sympatihungerstrejkande, backade och lovade förbättra
situationen, hade tolv människor fått sätta livet till.
Påtryckningarna från omvärlden kom för sent och skapade
bara en tillfällig frist. Strax innan hade, ofattbart, ett nytt
handelsavtal mellan EU och Turkiet skrivits under!

Från ord till handling
Turkiet bryter ständigt mot principerna om de mänskliga
rättigheterna. Detta har bl a Amnesty konstaterat. Det är nu
dags att gå från ord till handling. Sverige har en skyldighet
att kraftigt markera att vi inte accepterar det som händer i
Turkiet. Regeringen har på en fråga från Miljöpartiet 24 juli
1996 svarat att man gör vad man kan bilateralt och
multilateralt (FN och Europarådet). Den sortens diplomati
räcker inte. De mer försiktiga formuleringarnas tid är förbi.
Folk lider och behöver vårt stöd.

Sanktioner
Sverige måste kräva att Turkiet, som medlem av
Europarådet, omedelbart lever upp till de principer de skrivit
under. Om de inte är villiga att göra detta återstår olika
former av sanktioner. EU kan t ex bryta avtalet om
tullunionen, som började gälla 1 januari 1996. Olika
bojkottaktioner kan inledas (turistbojkott t ex). Sverige kan
också ta initiativ till en tillfällig suspendering, att ta ifrån
Turkiet rösträtten eller en faktisk uteslutning av Turkiet ur
Europarådet. Även i FN måste frågan snarast upp.

Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om kraftiga markeringar för att få Turkiet att respektera konventionen
om de mänskliga rättigheterna,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att snarast i Europarådet ta upp frågan om Turkiets fortsatta
medlemskap,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att snarast föra upp frågan om Turkiet och de mänskliga
rättigheterna i FN.

Stockholm den 30 september 1996

Per Lager (mp)
Kia Andreasson (mp)
Ragnhild Pohanka (mp)
Bodil Francke Ohlsson (mp)
Peter Eriksson (mp)

____________________________________________________________________________________

Ex. på mina motioner i riksdagen 1997-98

Här följer: Bostadspolitik för hållbar utveckling, En ny grön stad, Fungerande närsaltskretslopp, Margariner, Svensk miljöforskning, Konstens verkstäder, Stöd till solvärmeanläggningar, Nordens Ark, Miljöavgift på engångsmaterial, Operationsköerna, Barnkonsekvensbeskrivningar, Cyklisters villkor, Sjösäkerhet...



Motion 1997/98:Bo21 med anledning av prop. 1997/98:119 Bostadspolitik för hållbar utveckling

MER INFORMATION
Behandling av 1997/98:Bo21
Inga bilagor. Motion till riksdagen 1997/98:Bo21 av Per Lager m.fl. (mp)


Det framtida boendet
Bostaden är basen för människans, särskilt barnens, uppfattning om omvärlden och verkligheten. Den skall inte bara tillfredsställa grundläggande skyddsbehov. Den skall vara en vilopunkt, en startpunkt, en trygghet och en språngbräda mot yttervärlden.
Vi anser att en bra bostad skall vara allas rättighet. Men vi menar också att människor kan och skall ta ansvar för sitt boende och sin närmiljö. De boende måste därför få möjlighet att delta redan vid planeringen av ny- och ombyggnation. I olika skeden i livet är kravet på boendet olika och därför är det viktigt med ett varierat bostadsutbud.
Vi kräver att allt ny- och ombyggande skall ske utifrån ekologiska grundprinciper och kretsloppstänkande. Bostaden och dess grannskap skall samordnas med omgivande natur, odling, historisk bebyggelse, bostadsnära arbetsplatser, avfallshantering och kollektivtrafik. Naturliga byggnads­material som minimerar riskerna för allergi, astma och sjuka hus skall väljas. Alla bostäder har goda möjligheter att anpassas ekologiskt. Individer, hushåll, natur och samhälle vinner på att sopor inte blandas och på att ekologiska avlopps- och toalettsystem införs.
I dag finns en småhusgaranti och byggfelsförsäkring för flerbostadshus. Miljöpartiet vill utvidga byggfelsförsäkringen till att också omfatta arbets-, fritids- och skollokaler. Det behövs en återkommande kontroll av fukt, mögel, radon, elektromagnetiska fält, ventilation, materialtillstånd och energibalans med mera. Alla skall ha rätt att bo i en miljö som inte innebär akuta hälsorisker, utan att detta innebär en större boendekostnad för dem. En satsning på allergimärkta fastigheter bör göras. Men vårt boende måste också ha estetiska kvaliteter.
Vi vill inte beskatta själva boendet men däremot den miljöbelastning som bostäderna medför. Sådana skatter eller avgifter skall handla om val av energisystem, energiutnyttjande, grad av miljöanpassning och utnyttjande av infrastruktur. I första hand är det kommunen, där fastigheten ligger, som skall ha rättigheten att ta ut dessa skatter och avgifter. Permanentboende skall gynnas i förhållande till fritidsboende. Den nuvarande fastighetsskatten, som bygger på "fiktiva" värden, bör fasas ut.

Regeringens proposition
Även om den nu ett år försenade propositionen är något tunn och endast behandlar ett urval bostadspolitiska frågor, innehåller den flera bra förslag. Några av dem är hämtade ur den bostadspolitiska utredningen. Fastighetsskatten, som är så viktig för boendekostnaden och som har visat sig ibland slå hårt och snett, lämnas dock därhän. Regeringen har valt att skjuta den viktiga frågan ytterligare framför sig genom att tillsätta en ny utredning. Det är naturligtvis inte bra, och förslag borde ha tagits fram inom Regeringskansliet under det dryga år som gått. Men bättre sent än aldrig. Tyvärr skall utredningen, enligt direktiven, endast syssla med strukturella fastighetsskattefrågor – inte nivåer. Det är bara genom ett helhetsgrepp man kan förvänta sig ett utredningsförslag som är långsiktigt hållbart för bostadsmarknaden.

Förslag till ny portalparagraf
Miljöpartiet delar till fullo regeringens bedömning vad gäller utformningen av den s k portalparagrafen. Den ställer stora krav på solidaritet och vårt gemensamma ansvar: ”Bostaden är en social rättighet och bostadspolitiken skall skapa förutsättningar för alla att leva i goda bostäder till rimliga kostnader och i en stimulerande och trygg miljö inom ekologiskt hållbara ramar. Boendemiljön skall bidra till jämlika och värdiga levnadsförhållanden och särskilt främja en god uppväxt för barn och ungdomar.”

Reglerna för räntebidrag
Miljöpartiet stöder att de tidigare mycket höga räntebidragen nu så gott som helt avvecklas. Den återstående frågan gäller hur neutralitet skall uppnås mellan olika upplåtelseformer. I nu gällande system förutsätts att det finns kvar ett "evigt" räntebidrag på 30 % för hyres- och bostadsrättshus, som skall motsvara värdet av egnahemsägarnas ränteavdrag. Bostadsutredningen föreslog att detta räntebidrag skulle trappas av helt och kunna ersättas av att nybyggda hyres- och bostadsrättshus befriades från fastighetsskatt för all framtid och att de dessutom fick ett investeringsbidrag på 10 procent när de byggs. Miljöpartiet sympatiserade med en sådan lösning, men regeringen har inte fullföljt tanken i propositionen. Ett skäl till detta kan vara att förslagets ekonomiska effekter vad gäller neutralitet mot egnahem är svåra att bedöma på lång sikt. Regeringen hänvisar här också till utredningen om fastighetsskatten (se nedan) som också skall bedöma frågan om neutralitet ifrån ett helhetsperspektiv. Arbetet med att hitta bättre former för neutralisering än det eviga räntebidraget bör fortsätta.

Statliga kreditgarantier
Regeringen föreslår att statlig kreditgaranti skall, till skillnad mot vad som gäller idag, kunna lämnas även för bostadsinvesteringar som inte är berättigade till annat bostadspolitiskt stöd. Det gäller lån som avser nybyggnad, oavsett upplåtelseform, och ombyggnad av hyres- och bostadsrättshus.
Garantin motiveras inte minst av regionalpolitiska skäl. Den medför också att kreditinstitutens kostnader blir lägre då kravet på kapitaltäckning bortfaller för sådan utlåning som sker mot säkerhet i form av statlig kredit­garanti.
Det är viktigt att kreditgarantierna bara lämnas till miljö- och hälsoriktigt byggande. Det innebär att sådana villkor och någon form av kontroll finns kopplat till garantierna.

Bidrag för ekologisk hållbarhet
Motiveringen för regeringens förslag är bl.a. att ”utnyttja material och produktionsmetoder som tillgodoser samhällets krav på en ekologiskt hållbar utveckling”. I propositionen framhålls att ekologiska hänsyn skall tas inom alla samhällsområden och att detta också gäller bostadsbyggandet. Dels gäller det anpassning till det biologiska kretsloppet, dels till oss människor specifikt. Det gäller alltså att undvika också naturliga, men allergiframkallande, ämnen. Linolja, t ex, har man lång erfarenhet av inom byggsektorn. Den är förnyelsebar och bidrar inte till växthuseffekten, vilket däremot fossila mineraloljor gör, liksom färger som har syntetiska bindemedel. Med det är också viktigt att påpeka att all linoljefärg inte håller det ekologiska måttet. Vissa innehåller pigment med koppar- och klorhalt eller toxiska tungmetaller, trots att de marknadsförs som miljövänliga. Exempel på detta är kromgrönt och koboltblått. Innehållet i lim måste man också vara särskilt observant på.
Krav på fullständiga innehållsdeklarationer och varningstexter för byggnadsmaterial är nödvändigt för att kunna sålla bort de dåliga alter­nativen. Det gäller alla material, från färger till isolering (t ex fenol­formalde­hyd och ammoniak i glas- och mineralull, och forskares nya varningar för de isocyanater som bildas vid uppvärmning av isoleringsullen).
Miljöpartiet drev frågan om stöd till experimentell ny- och ombyggnad i Bostadsutredningen och ser positivt på regeringens förslag. Det är viktigt att det finns bidrag för experimentella ekologiska byggalternativ. Det kan handla om energi-, vatten- och avloppslösningar som i dagsläget är dyrare än konventionella alternativ, om ler- och halmhusbyggen, jordhus eller varianter med mycket återanvänt material, och kanske udda byggmaterial, speciella växthuskombinationer, men kan också inbegripa detaljer som färger för färgsättning och skydd, som beskrivits ovan. Det kan också handla om spetsutveckling av sunda inomhusmiljöer. Syftet med bidraget skall vara att täcka merkostnader och risker som uppstår för byggherrarna när ny teknik prövas i verkligt byggande. Bidraget skall dock inte vara evigt. När ny miljövänlig teknik utprovats och befunnits bra, bör den införlivas i de generella krav som ställs på byggandet och för att få statligt stöd i form av räntebidrag och kreditgarantier.
Regeringens förslag omfattar endast hyres- och bostadsrättshus i samman­hållna bostadsområden. Miljöpartiet anser att också nya lösningar i egna­hemsområden borde uppmuntras på detta sätt. Detta är viktigare än de till intet förpliktigande ROT-avdragen (se nedan).
Byggforskningsrådet har en viktig uppgift när det gäller frågor som har med miljö- och hälsoriktigt byggande att göra. Därför bör rådet få behålla sitt stöd, åtminstone så länge Byggforskningsutredningen pågår.

Produktansvarslag för bostads- och lokalhyres­marknaden
Sedan 1995 har ett produktansvar ålagts byggherrarna genom lagen om egenskapskrav på byggnadsverk och bygganmälan. Ett steg vidare vore, som RmSH (Riksförbundet mot Sjuka Hus) föreslår, ett lagstiftat produktansvar för bostadsvärdar och lokaluthyrare vad gäller hälsoeffekter oavsett om lägenheterna och lokalerna är nya eller gamla. Det finns idag ingen försäkring mot ”boendeskador” och de boende skyddas inte mot ohälsa som uppkommer genom brister i deras boendemiljö.
Om hyresgäster eller bostadsrättshavare drabbas av den s k sjuka-hus-sjukan borde det vara hyresvärden resp. bostadsrättsföreningens ansvar att utreda orsaken och medverka till att den boende får en ersättningslägenhet tills felet avhjälpts. Det borde också finnas ett rehabiliteringsansvar. Bevisningen bör ligga på uthyraren att den uthyrda lägenheten inte kan framkalla ohälsa hos dittills friska personer.
RmSH har angivit tre systemkrav för innemiljön:
1. Byggprodukter får inte innehålla cancerframkallande ämnen som kan frigöras om produkten utsätts för fukt eller oönskad temperatur,
2. Byggprodukter får inte innehålla ämnen som är klassade som allergi­framkallande och som kan frigöras om produkten utsätts för fukt och oönskad temperatur,
3. Leverantörerna skall garantera att deras byggprodukter inte avger något av ovanstående ämnen vid kombination med andra normalt ingående byggprodukter.
Saneringar är ofta, och byggfelsgarantier är alltid, ärenden för försäkrings­branschen. Det borde vara naturligt att branschen också handhar försäkringar med miljögarantier för människors hälsa. Därigenom skulle försäkrings­givarna och bostadsbolagen styras över till mer av ett helhetsansvar, som omfattar både hyresgästernas hälsa och miljön.

Behovet av estetiska kvaliteter
Det är viktigt att alla ny- och ombyggnader har estetiska kvaliteter. Vi vet att vackra hus och gemensamma utomhusrum, mer av runda former och vackert målade fasader, ger ökad trivsel och skapar varsamhet och ansvar. Detsamma gäller omsorgsfullt utsmyckade trapphus och andra gemensamhetsutrymmen i hyreshusområden. Miljöpartiet anser att minst 1 % av den totala byggkostnaden vid alla större ny- och ombyggnader (egna hem och mindre byggnader undantagna) skall användas till konstnärlig utsmyckning, som utgår ifrån helheten och kan omfatta särskilda arbeten av konstnärer, konsthantverkare och arkitekter.
De fula husens epok bör nu vara avslutad och efterföljas av en period med krav – inte bara på funktion – utan också på ekologisk/hälsomässig anpassning och på skönhet. Vi får inte glömma att det är för oss människor vi bygger. Miljöpartiet har i utredningar och i kultur- och bostadsutskotten enträget hävdat det länge nonchalerade estetiska behovet i samhälls­byggandet och uppfattar nu att det finns en majoritet för en lagstiftning i frågan. Vi föreslår att 1-procentskravet, vad gäller utsmyckning, skall vara obligatoriskt för allt ny- och ombyggande, som får någon form av statligt stöd. Vad i övrigt gäller de estetiska aspekterna i byggd miljö, hänvisas till Miljöpartiets motion med anledning av propositionen 1997/98:117, ”Handlingsprogram för arkitekter, formgivning & design”.

Bosparande
Miljöpartiet har tidigare arbetat för ett särskilt bosparande, utan räntor eller med mycket låga sådana. Bostadsutredningen undersökte ett system som sedan många år funnits i Tyskland, s.k. Bausparkasse. Det är ett s.k. slutet system, som påminner om det svenska JAK (Jord, Arbete, Kapital). Det är dock inte helt räntefritt, det finns in- och utlåningsräntor på ett par procent. En viktig skillnad mot JAK är också att sparare i Bausparkasse får en särskild statlig premie. Det är främst denna som gjort att Bausparkasse i Tyskland har en stor omfattning. En sådan variant förespråkas också av Bofrämjandet.
Frågan om bosparande har blivit väl utredd av Bostadsutredningen. För den fortsatta politiska diskussionen är det framför allt två frågor som är viktiga att ställa:
1) Finns det något skäl för staten att särskilt engagera sig i att organisera eller ta på sig ansvaret för någon form av bosparande? Idag finns redan ett stort utbud på marknaden av olika sparformer inklusive låg- eller nollräntealternativ av JAK-typ. Särskilt bosparande anordnas också av HSB, Riksbyggen, m.fl. Det finns därför knappast behov av att staten går in som arrangör av ytterligare sparformer.
2) Däremot kan diskuteras om staten på något sätt bör gynna någon viss sparform, t.ex. bosparande, genom sparpremier eller på annat sätt. Det är främst en fråga om ekonomiska prioriteringar och om fördelningseffekter. Är det viktigare, i ett kärvt ekonomiskt läge, att staten med skattepengar subventionerar bosparande än alla andra verksamheter som skattepengarna går till? Erfarenheten av sådana sparpremier är att de knappast går till de mest resurssvaga, bland annat av det skälet att de sällan har några pengar att spara. I stället blir det i stor utsträckning medelklassens barn som gynnas, ofta där förutseende föräldrar står för sparandet. Sådana premier leder förmodligen inte heller till något direkt nysparande, i många fall bara till en överflyttning av sparande från andra sparformer till sådant som är statligt subventionerat.
Trots de ovan belysta förhållandena, bör dörren för nya bosparformer hållas öppen. Miljöpartiet söker vidare, bl a för att vi vill skapa mer stabila förhållanden kring boendet och prioritera bosparandet framför bolånandet. En särskild uppmuntran till bosparande, istället för en ren generell spar­premie, skulle kunna vara begränsad skattebefrielse, likt den som rådde vid Allemanssparandet, eller någon form av extra kreditgaranti. Förutsättningen är att man då kan hitta former som särskilt vänder sig till resurssvaga grupper.

Det sent byggda bostadsbeståndet
Regeringen föreslår i propositionen att räntebidraget för nybyggda hyres- och bostadsrättshus i krisårgångarna avvecklas långsammare. Den garanterade räntan skall trappas upp med 0,10 % istället för som nu 0,35 % för det bidragsår som i det enskilda ärendet påbörjas närmast efter den 31 aug. 1998. Detta skall gälla hus byggda med stöd av 1992 års regler eller äldre och där bidragstiden började löpa fr o m år 1989.
Något måste göras för hyres- och bostadsrättshusen, som råkat särskilt illa ut bl a på grund av tidigare dåligt förd politik. Och det måste göras nu. Regeringens förslag med en långsammare avveckling av räntebidraget kan vara en lämplig väg i det här läget, och Miljöpartiet motsätter sig inte förslaget.

En bred översyn av fastighetsskatten
Det är nödvändigt med en stor och bred översyn av fastighetsskattefrågorna. Även om en sådan borde gjorts under det gångna året, får vi ändå uttrycka vår tillfredsställelse över att det nu blir av. Det var ett av Miljöpartiets krav i den bostadspolitiska utredningen.
Vi anser att det nu är nödvändigt med en förändring av synen på fastighetsbeskattning. Utgångspunkten för beskattning av fastigheter måste vara resursanvändningen i form av energi och material, ev. annan miljöbelastning samt utnyttjande av kommunal infrastruktur som fastigheten åstadkommer. Att boendet skulle betraktas som en inkomst är nog för de flesta en främmande tanke. Däremot att betrakta en fastighet som kapital kanske inte är lika främmande, men det är detta som ställer till de största problemen med nuvarande beskattning. Och problemen är av flera slag. Ett av dem har att göra med sättet att fastställa storleken på ”kapitalet”, dvs värdet på fastigheten. Den metod som används är att varje fastighet åsätts ett taxeringsvärde. Detta skall motsvara 75 % av fastighetens marknadsvärde. Taxeringsvärdet är baserat på husets storlek, utrustning, läge, m.m. och ändras varje år. För att fastställa förändringen av marknadsvärdet använde man sig, enkelt uttryckt, av ett genomsnittligt försäljningspris för de fastigheter som under året har sålts i samma område.
Den här principen att fastställa taxeringsvärdet har framför allt två negativa effekter. För det första så leder den till att människor som bor permanent i attraktiva områden, t ex skärgården, tvingas betala mer och mer i skatt efterhand som priserna på husen som säljs runt omkring höjs. Det värde som åsätts fastigheten är alltså fiktivt och inte något som ger en ökande avkastning. Det här leder till att vissa människor får orimligt höga kostnader för sitt boende och kanske till och med tvingas flytta för att man inte har råd att bo kvar. Detta kan knappast ses som särskilt solidariskt eller rättvist.
Ett annat stort problem är att den som väljer att investera i sin fastighet för att t ex minska sin energiförbrukning straffas med högre fastighetsskatt. Investeringen höjer fastighetens värde och därmed skatten. Den som t ex väljer att komplettera sina befintliga tvåglasfönster med ett tredje glas, kanske återanvänt från ett rivningshus, drabbas av högre skatt. Detsamma kan gälla den som byter sin värmepanna och börjar elda med biobränsle. Detta är naturligtvis tokigt och helt oacceptabelt ur miljösynpunkt. Den typen av investeringar måste naturligtvis gynnas för att medverka till omställningen till ett hållbart samhälle.
Fastighetsskatten måste på sikt avskaffas i sin nuvarande utformning. Miljöpartiets linje, som utgår från resurshushållning, innebär att en betydande del av den beskattning som drabbar boendet kommer från energiskatten. På så sätt kommer energieffektivisering i olika former att gynnas och på kort sikt även övergången till biobränslen för uppvärmning. Vi skulle få en beskattning som samverkar med strävanden att miljöanpassa boendet istället för att motverka. Man skulle också slippa den orättvisa beskattningen av skärgårdsfastigher och fastigheter i andra attraktiva områden.
Men det går inte helt att bortse ifrån den kapitaltillväxt, som sker då en fastighet stiger i värde. Hur stor denna tillväxt verkligen är, kan man dock inte veta förrän fastigheten säljs, och värdet bör därför inte vara föremål för löpande beskattning. Istället bör realisationsvinstbeskattningen för fastigheter ses över och anpassas mer till nivån för övrig kapitalbeskattning.
Ur resurssynpunkt är det också rimligt att beskattning så långt det är möjligt sker där resurserna förbrukas. Varje fastighet kräver en viss infrastruktur i form av gator, räddningstjänst, etc. Kostnaden för denna infrastruktur betalas av kommunerna och det är därför rimligt att kommunerna får rätt att ta ut någon form av fastighetsskatt eller avgift för att täcka dessa kostnader. Detta skulle också lösa en del av problemen för de kommuner som har ett väldigt stort antal fritidsbostäder. I dessa kommuner får man höga kostnader för infrastrukturen men fastighetsskatten hamnar i dag hos staten.
En miljöanpassning av fastighetsbeskattningen är en viktig del av Miljöpartiets bostadspolitik. Att boendet förbrukar resurser är ofrånkomligt, och det är därför viktigt att ett miljöriktigt beteende gynnas. En övergång från nuvarande beskattning av ett fiktivt kapitalvärde till en kombination av energiskatt, reavinstskatt och kommunal avgift ger ett grönare boende.

Utsatta bostadsområden
Något måste göras åt segregationen, framför allt den etniska, i våra större bostadsområden. Bostadspolitiken har ett tungt ansvar bland övriga politik­områden – även om gemensamma ansträngningar är avgörande för att lösa problemen. Förhoppningsvis kommer storstadspropositionen att föreslå allt från ”frizoner” – vad gäller regler för sociala stöd och andra samhällets bidrag och avgifter – till betydligt större möjligheter för de boende att aktivt delta och förändra situationen. Stöd till lokala företagssatsningar och en lokal arbetsmarknad bör prövas. Självförvaltningsutrymmet måste vidgas. Miljöpartiet har föreslagit att självförvaltningen bör kunna skattebefrias upp till ett halvt basbelopp per år. Utlokalisering av utbildningar och viktiga samhällsorgan till de utsatta bostadsområdena är också en bra väg för att öka attraktiviteten. Det är slutligen viktigt att blanda upplåtelseformerna för att ge integrationssträvandena reella chanser.
Bostadspolitiska utredningens förslag till särskilda ekonomiska satsningar i de mest utsatta bostadsområdena förväntar vi oss skall realiseras och få sin finansiering i storstadspropositionen (500 mkr/per år 1998–2000, 1 mdkr/per år 2001–2010). Ett ekologiskt samhälle blir aldrig bärkraftigt om det inte också är socialt hållbart.

Kommunernas ansvar för bostadsförsörjningen
Regeringen påminner om att kommunerna har det övergripande ansvaret för bostadsförsörjningen på lokal nivå och bedömer att de styrmedel kommunerna förfogar över är tillräckliga. Det kommunala ansvaret baseras på kommunallagen och socialtjänstlagen, men också på PBL, som ger ansvar för planeringen av markanvändningen.
Det är riktigt att styrmedlen finns, men samtidigt har många kommuner – av ekonomiska skäl – inte möjligheter att tillförsäkra alla en bostad eller t ex leva upp till socialtjänstlagen krav: att alla som vistas i kommunen skall få det stöd och den hjälp som de behöver. Miljöpartiet anser att det är ett bra initiativ att tillsätta en beredning, som följer utvecklingen och slår larm, ger förslag m m. Den frivilliga vägen, när den är förenad med ett brett samhällsansvar, är givetvis att föredra, men vi är inte främmande för att återinföra en lag om kommunal bostadsanvisningsrätt om en sådan behövs för att ge alla kommuninvånare rätt till en bra bostad. Detta gäller i första hand de värst utsatta: hemlösa, socialt utslagna, men också andra utsatta grupper, som invandrare eller ungdomar, som inte har arbete och råd eller alls kan få en egen bostad.
Det finns en växande skara hemlösa människor i vårt samhälle, människor som hamnat ”mellan stolarna” och inte har möjligheter att klara av ett normalt boende, kanske i första hand av ekonomiska skäl, men också av sociala skäl. Vem bygger för dem eller vem försvarar dessa människors rätt till en god bostad i enlighet med ”portalparagrafen”, och vad är en rimlig kostnad för den som inte tjänar några pengar? Vårt samhälle har både utrymme för och råd att även låta dem som saknar ekonomiska medel och som förlorat fotfästet få möjligheter till en god bostad/alternativt fria övernattningshärbärgen. Ingen skall behöva ligga utomhus, i portar, under broar eller i kulvertar. Bl a borde det finnas ett särskilt statligt stöd för ombyggnader av fastigheter som inte används, t ex nedlagda sjukhus och institutioner, gamla ungkarlshotell och skolor, för enskilt eller gruppboende med bevarande av de ofta omgivande vackra gamla park- och träd­gårds­anläggningarna. Vårt samhälle har råd med rum för alla medborgare.
Den ekonomiska situationen är mycket allvarlig för många kommuner. För att de skall kunna ge den basservice som behövs vad gäller skola, vård och omsorg och en bra boendemiljö för alla, har Miljöpartiet satsat mer än regeringen i sitt budgetalternativ – 3 mdkr 1998, 5,5 mdkr 1999 och 6,7 mdkr år 2000. Trenden med den ekonomiska avlövningen av kommunerna måste stoppas och vändas. Här har regeringen ett stort ansvar.

Oseriösa bostadsförmedlare
Självklart måste de oseriösa bostadsförmedlarna stoppas. Lagutskottet har påpekat behovet av någon form av samhällskontroll och regler av konsumentskyddskaraktär. Det är tydligen så att regeringen, som första steg, själv inom kansliet, skall undersöka möjligheterna. Även om regeringen säger sig se allvarligt på problemen, vilar man på hanen.
Miljöpartiet anser det oacceptabelt med oseriösa förmedlare och ser kravet på registrering som ett möjligt första steg, i enlighet med förslaget från Styrelsen för Stockholms bostadsförmedling, Bostad Stockholm.

De kommunala bostadsföretagen
Miljöpartiet anser att bostadsmarknaden behöver de kommunala bostadsföretagen, ”allmännyttan”, men samtidigt anser vi att kommunen själv måste fatta det avgörande beslutet om att äga eller inte. Vi har tidigare ställt upp på regeringens tillfälliga broms vad gäller utförsäljningen. När frågan återkom – utan någon långsiktig lösning – sade vi nej. Detta berodde på att vi inte accepterar den ena tillfälliga lösningen på den andra. Regeringen måste lägga mer långsiktiga förslag. Nu säger regeringen att man avvaktar fortsatt beredning av frågan. Vad betyder det? Det är inte acceptabelt att begränsa kommunernas självbestämmanderätt med fortsatt tillämpning av tillfälliga regler. Möjliga vägar till mer fasta och acceptabla regler för utförsäljning av hela eller väsentliga delar av kommunala och samhällsviktiga verksamheter, som bostäder, skulle kunna vara krav på kvalificerad majoritet i fullmäktige, beslut i fullmäktige med mellanliggande val eller folkomröstning. När det gäller bostäder bör de boende ha ett stort inflytande och även köparna skulle kunna prioriteras; t ex i första hand till de boende, i andra hand till kooperativ osv. Med sådana här förslag skulle kommunens självbestämmanderätt inte rubbas, men besluten kräva större uppslutning i fullmäktige, kommuninvånarnas mening i val eller folkomröstning. För övrigt anser vi att det är viktigt att fullmäktige har en god insyn i de kommunala bostadsbolagen.

Hyresnivåerna
Hyrorna är i dag för många alltför höga, omkring 35 % av en medelinkomsttagares lön och upp till 50 % av en låginkomsttagares. Miljöpartiet har i ett kortare perspektiv föreslagit omedelbar sänkning av fastighetsskatten till 1,5 %. Sänkt fastighetsskatt kan vid nästa hyresförhandling få direkt effekt på hyresnivån. Ytterligare en snabb och framkomlig väg, som vi förordar, är ökade möjligheter till självförvaltning för hyresgästerna. För att en sådan väg skall kunna få riktigt genomslag på hyreskostnaderna, bör den skattefria delen uppgå till omkring ett halvt basbelopp. Då kan hyresgästen själv styra en del av sin hyreskostnad och därmed prioritera sin konsumtion.

Stöd till kommuner med övermäktiga åtaganden
Regeringen föreslår att stöd bör kunna lämnas i form av kreditgarantier, lån och i särskilda fall bidrag. Stödet är villkorat med kommunala insatser. En särskild delegation, Bostadsdelegationen, föreslås bli inrättad 1/7 1998, för att tillfälligt hantera frågor om stöd till kommuner med övermäktiga åtaganden för boendet. BKN ges rätt att utfärda kreditgarantier för lån som en kommun tar upp för att kunna fullgöra sina åtaganden för boendet. Venantius AB får lämna lån till kommuner på samma sätt som andra kreditföretag. Kostnaderna för den föreslagna delegationen samt för stöden skall belasta anslaget för bidrag till särskilda insatser i vissa kommuner.
Miljöpartiet stöder förslaget som en tillfällig akutinsats i rådande krisläge. På sikt är det dock viktigt att kommunerna själva måste ta det fulla ansvaret för sina bostadsföretag.

ROT-avdrag
Regeringen föreslår en förlängning av det nuvarande systemet med skattereduktion för kostnader vid reparationer m m på bostadshus. Förlängningen gäller till 31/3 1999. För arbete från 19/3 1998 medges högre underlag vid beräkning av skattereduktionen.
Miljöpartiet har tidigare tagit ställning emot det rena ROT-skatteavdraget för att det inte har varit miljövillkorat. Istället för att fortsätta satsningen på allergisanering av skolor, daghem och bostäder, har regeringen valt den här ”betong”-varianten, som visserligen kan vara positiv för sysselsättningen inom byggnadssektorn, men som inte alls har krav på sig att skapa sunda, barnvänliga inomhusmiljöer eller socialt anpassade och vackra utom­husområden.
Vi är fortfarande emot den här formen av skatteavdrag och vill ha riktade miljöinvesteringar istället. Självklart borde de påbörjade allergisanerings­åtgärderna, som inte prioriterades av regeringen, fullföljas och slutföras. Miljöpartiet har för detta i sin budgetmotion för åren 1998–2000 avsatt 300 mkr/år. Vi anser att den här satsningen är avgörande för barnens hälsa och därför bör gå före alla andra ny- och ombyggnadsstöd.
Som ett miljöbättre alternativ till ROT-avdragen bör det föreslagna bidraget för ekologisk hållbarhet också utvidgas till att gälla vid ny- och ombyggnad av egnahemsområden.

Barn och jämställdhetsfrågor
Barnen är det viktigaste vi har i samhället, vilket vi alla torde vara överens om. Barnen borde också därför vara ett slags minsta gemensamma nämnare för all samhällsplanering. Det som är bra för barn är bra för hela samhället. Tyvärr har regeringen inte alls uppmärksammat barnens särskilda situation i propositionen. Deras större känslighet och utsatthet borde borde vara naturliga gränser och trösklar för hur vi planerar samhällsbygget, utvecklar våra bostadsområden och nya boendeformer. Miljöpartiet har föreslagit obligatoriska barnkonsekvensbeskrivningar i alla statliga utredningar för att poängtera vikten av barnens roll.
Jämställdhetsperspektivet inom bostadssektorn får inte heller något särskilt utrymme i regeringens förslag, trots att det kraftigt betonades i utredningen. Kvinnors möjlighet till inflytande vid planering, byggande, boendeut­formning med sociala förutsättningar, är fortfarande långt ifrån tillfreds­ställande. Bostadssektorn domineras av män och ”manliga” lösningar och därför måste jämställdheten ständigt stå högt på dagordningen. Miljöpartiet anser att jämställdhet är nödvändig och effektiv.
Inte heller de funktionshindrade har regeringen valt att ta upp i propositionen. I portalparagrafen står att bostadspolitiken skall skapa förut­sättningar för alla att leva i goda bostäder. Detta innebär bl a ett särskilt ansvar för att öka tillgängligheten till bra bostäder för dem som har olika funktionshinder.

Äldrebostäder
Regeringen föreslår ett tillfälligt särskilt byggstöd om 400 mkr för kommunernas utbyggnad och anpassning av bostäder och lokaler för äldre. Utformningen återkommer man till i propositionen om mål och inriktning för äldrepolitiken senare i vår.
Det kan var riktigt i den här situationen att hjälpa kommunerna att tillförsäkra bostäder och lokaler av god kvalitet för äldre. Här liksom i all ny- och ombyggnad skall ekologiskt och hälsomässigt anpassade material och metoder givetvis användas, estetiska kvaliteter krävas och ett starkt boendeinflytande gälla. Det är särskilt viktigt att äldrebostäder byggs i centrala lägen med närhet till service, handel och kultur.

Ungdomsbostäder
Självklart måste det finnas möjligheter att bygga billigare bostäder för ungdomar – med mindre ytor, valfritt mindre utrustning, enklare lösningar – utan att för den delen göra avkall på att det skall vara miljö- och hälsomässigt riktigt byggt. Ungdomarna bör givetvis ha stort inflytande över utformning, materialval och utrustning. Bostäder för ungdomar har inte behandlats i propositionen, vilket är märkligt med tanke på den svåra bostadssituationen för ungdomar. Att särskilt bygga för ungdomar behöver inte betyda snävt kategoriboende. Även äldre, som vill ha ett enklare boende, kunde på det sättet få tillgång till billigare alternativ.

Tillflyktsorter för elöverkänsliga
En annan ny och växande grupp ”hemlösa” är de s k elflyktingarna. Det är människor som får så starka allergiska symtom i närheten av el- och magnetfält att de ofta tvingas på flykt och måste övernatta i bilar, husvagnar eller tält. Det beror inte på att de saknar bostad eller arbete, utan enbart på att de inte kan vistas i närheten av ström- och magnetfält, sändare, alarmapparater o dyl. De värst drabbade har en ohållbar livssituation med ständiga uppblossande symtom och rädsla för att inte stå ut eller klara livhanken. Vad som skulle kunna vara en lösning för dem, som drabbats värst, är ett statligt stöd till byggande av rehabiliteringshem, totalt fria från elektricitet och långt borta från elgator och allfartsvägar. De skulle också kunna bli mötesplatser för dessa utsatta, hittills också missförstådda, offer för vårt välfärdssamhälle.
Forskningen måste få ökat stöd. Orsakssammanhangen är oklara och behöver breda, tvärvetenskapliga insatser. Samhället måste ta problemen på allvar, från forskning av orsakssammanhang till hjälp och stöd för de drabbade. Alla ny- och ombyggnader måste, så långt det är möjligt, minimera elektromagnetiska fält. Det sker bl a genom femledare och avledande skarvningar av alla in- och utgående metallrör för de s k vaga­bonderande strömmarna. Inom den bostadspolitiska sektorn vore dessutom en inventering av helt elfria områden och ett stöd för dem som vill bygga om eller nytt, för att bedriva rehabiliteringsverksamhet för de värst drabbade, en bra början.

Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om neutralitet och evigt räntebidrag,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om statliga kreditgarantier,
att riksdagen hos regeringen begär förslag till utvidgande av bidraget till bostadsinvesteringar som främjar ekologisk hållbarhet att gälla även i egnahemsområden,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om produktansvarslag för bostads- och lokalhyresmarknaden,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av estetiska kvaliteter i bostadsbyggandet och minst 1 % till konstnärlig utsmyckning,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om bosparande,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en bred översyn av fastighetsskatten och möjligheterna till utväxling enligt Miljöpartiets förslag,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utsatta bostadsområden,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om hushåll med svårigheter på bostadsmarknaden och de hemlösas situation,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utförsäljning av de kommunala bostadsföretagen,
att riksdagen hos regeringen begär förslag till ökade möjligheter till skatteavdrag för självförvaltning i enlighet med vad som anförts i motionen,
att riksdagen avslår regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1996:725) om skattereduktion för utgifter för byggnadsarbete på bostadshus,
att riksdagen hos regeringen begär förslag till statsbidrag för allergisanering i enlighet med vad som anförts i motionen,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om barn, jämställdhet och funktionshinder,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om äldrebostäder,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om stöd till uppförande av särskilda rehabiliteringshem för elöverkänsliga.

Stockholm den 3 april 1998    

Per Lager (mp)    
Bodil Francke Ohlsson (mp)    Barbro Johansson (mp)
Gudrun Lindvall (mp)    Eva Goës (mp)
Ragnhild Pohanka (mp)    Thomas Julin (mp)
Ronny Korsberg (mp)    







Motion 1997/98:Bo228 En ny grön stad

MER INFORMATION
Behandling av 1997/98:Bo228
Inga bilagor. Motion till riksdagen 1997/98:Bo228 av Per Lager m.fl. (mp)

En ny grön stad

En snabb teknik- och materialutveckling
Under senare tid har alltfler ekologiska byggexperiment sett dagens ljus. Alltifrån mindre förändringar i bostadshusen till hela ekokvarter och ekobyar. Människor söker sig tillbaka till ”rena” och naturliga material och använder sig av de förnybara energialternativen i form av jord-, berg- och havsvärme, solvärme med solfångare, vindkraft och solceller. Man försöker sluta kretsloppen genom att kompostera och använda torra (multrumsmodeller) eller urinseparerade toalettsystem och för att kunna återföra näringsämnena till jorden. Teknikutvecklingen inom byggbranschen går mycket snabbt och alltfler materialtillverkare väljer bort de sämre alternativen. I dag är kvaliteterna för ett hälsoriktigt och ekologiskt anpassat byggande av stort konkurrensvärde.
Olika statliga stöd och bidrag har parallellt utvecklats och den svenska forskningen har steg för steg kunnat flytta fram positionerna.

Dags för ett helskaleförsök
Det socialt och ekologiskt hållbara samhället, som är ett samhälle för barnen, har nu också blivit målsättningen för regeringens politik – än så länge mer som en vision. För att mer handfast sätta planerna i verket och få möjlighet att praktisera den kunskap som nu ackumulerats genom alla experiment och försök, är det dags att genomföra ett helskaleförsök i form av en ”grön” stad, byggd för framtiden och med alla nyvunna kunskaper om vad som är hållbart ur ett socialt, ekologiskt och ekonomiskt perspektiv.

Hållbara och kretsloppsbaserade system
Det handlar om att bygga en stad för ett begränsat antal invånare, säg högst 25 000, med en kretsloppsbaserad infrastruktur, där försiktighets- och substitutionsprinciperna är ledande. Staden skall byggas så ”ekologiskt rätt” som möjligt från början, med utrymme att kunna förbättras med nya kunskaper, och placeras så att invånarna har tillgång till odlingsbar mark, att transporterna inte medför giftiga utsläpp och att energi-användningen minimeras. Tanken på en ”grön” stad har funnits i många arkitekters huvuden och det finns redan många idéer om hur en sådan stad skulle kunna se ut.

Utlys en tävling och sätt i gång
Med tanke på att byggmarknaden i stort sett står stilla och utsikterna inte är så ljusa, kunde ett stort projekt som det här skapa en nytändning inom branschen.
En utlyst tävling skulle förmodligen få många stadsplanerare, arkitekter och byggingenjörer att utveckla spännande varianter på det sociala, hälsoriktiga och ekologiska temat. Detta kunde också vara en utmaning för kommunerna när det gäller var staden skulle placeras. Projektet skulle rikta världens alla samhällsbyggarögon mot Sverige och också snart generera liknande byggprojekt runt om i andra länder. Det finns en del försök åt det här hållet, men än är förmodligen inget helt omsatt i praktiken. Här kan alla idéer och erfarenheter av det lokala Agenda 21-arbetet få möjligheter att realiseras.
Uppdraget kunde genomföras via Boverket i samarbete med andra myndigheter, t ex Byggforskningsrådet, Naturvårdsverket, kulturinstitutioner m.fl.

Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen hos regeringen begär en utredning av möjligheterna att bygga en ”grön” stad på en lämplig plats i Sverige.

Stockholm den 5 oktober 1997    

Per Lager (mp)    
Eva Goës (mp)    Ewa Larsson (mp)

Motion 1997/98:Bo543 Fungerande närsaltkretslopp

MER INFORMATION
Behandling av 1997/98:Bo543
Inga bilagor. Motion till riksdagen 1997/98:Bo543 av Per Lager m.fl. (mp)

Fungerande närsaltkretslopp

Närsaltkretsloppet har fungerat
I jordbrukssamhällets långa historia har det alltid varit svårt att få tag i tillräckligt med gödning till åkrarna. Det har därför varit viktigt att utnyttja all tillgänglig näring. Även stadens avfall, i form av exkrementer och kompo­sterbara sopor, har återförts till åkrarna i stadens närhet. Ända in i vårt sekel skilde man på gödselsopor och andra sopor. I gödselsopor ingick, förutom det mänskliga avträdesavfallet, även aska och den komposterbara delen av hushållsavfallet. Vid sekelskiftet fanns bara ca 400 vattentoaletter i hela landet, främst i Stockholm, Göteborg och Norrköping.
Vi hade då vad man i dag skulle kalla ett fungerande närsaltkretslopp.
Men det fanns hygieniska problem, t.ex. koleraepidemier, som accentuer­ades vid städernas enorma befolkningstillväxt i slutet av 1800-talet.
Krav på bättre hygien och bekvämare bostäder ledde till att de under­jordiska avloppssystemen började att byggas i en rad städer. Rören mynnade som regel ut i närmaste vattendrag. Detta ledde redan då till nackdelar för den delen av befolkningen som utnyttjade dessa till både tvätt och dricks­vatten. Därför utkämpades en hård politisk debatt i årtionden innan man allmänt accepterade införandet av WC runt 1910.
Motargumentet att bönderna skulle få näringsbrist på sina åkrar var inget oöverstigligt hinder och började vid denna tid tappa kraft. Det var nämligen vid denna tid som konstgödseln började bli känd och skulle göra bönderna oberoende av städernas avfall.

Läget i dag
Nu vet vi att tillförseln av konstgödning inte är en del av en hållbar utveckling. Fosfortillgångarna minskar i allt snabbare takt. Vi bränner en stor mängd fossil olja för att framställa konstgödselkväve. Alltmer övergödda vatten leder till enorma kostnader för rening.
De olika reningsstegen ger slam som innehåller näring för åkern, men också en okontrollerbar mängd kemikalier från vårt moderna samhälle. Kvalifi­cerade bedömare uppskattar antalet av människan ihopsatta kemikalier, som cirkulerar i Sverige, till ca 60 000. De allra flesta av dem är kanske harmlösa, men där finns flera väldigt farliga, som DDT, PCB och bromerade flamskyddsmedel. Dessutom tungmetaller, farligast av allt för åker­jorden. Skadorna blir med tiden irreversibla, jorden obrukbar. Därför kan man inte använda slammet som gödselmedel idag. Det pågår visserligen ett arbete med att försöka rena slammet, men än är det långt kvar; trots det sprids slam i ett antal kommuner i landet. Därtill kommer att det för jordbruket så viktiga kvävet till största delen spolas ut i vattendragen eller luftas bort.
Det kanske allra allvarligaste problemet på sikt är ackumulations­problemet, som diskuterats ingående av kretsloppsforskaren Folke Günther.1 Günther pekar ut grundproblemet med fosforflödet genom våra städer. Fosfor importeras till våra städer och koncentreras bl.a. via avloppssystemet till en punktförorening i avloppsreningsverket. När koncentrationen av ett icke gasformigt ämne ökar, ökar också sannolikheten för läckage av ämnet. En s.k. HEAP-fälla uppstår (HEAP=Hampered Effluent Accumulation Process). Om vi hade lika stora ytor till förfogande för att sprida avloppsslammets fosfor på som denna fosfor en gång samlades in från, om detta var tekniskt ock ekonomiskt möjligt, så skulle vi kunna lösa HEAP-fällans problem. Så är nu långt ifrån fallet. Slammet avsätts på en betydligt mindre yta, så att den genomsnittliga fosfortillförseln från städerna till åkermarken är omkring 210 kg fosfor per hektar och år. Detta är inte långsiktigt hållbart.

VA-lagen måste anpassas till kretsloppstänkandet
På senare år i kretsloppstänkandets tidevarv har en utveckling av källsorterande avloppssystem kommit i gång. Tekniken förekommer som allt ifrån små och stora förmultningstoaletter till dubbelspolande urinavskiljande toaletter – allt i syfte att ta vara på näringen i avföring och/eller urin innan den blivit förorenad av kemikalier och tungmetaller från andra delar av avloppssystemet.
Fördelen med dessa toaletter är att man kan påbörja återinförandet av ett närsaltkretslopp successivt allt eftersom man renoverar eller bygger till. Det finns därför goda ekonomiska och miljömässiga skäl för samhället att stödja denna utveckling generellt, vilket också görs i viss mån.
Emellertid finns det vissa omständigheter som borde föranleda att sam­hället ställer starkare krav på en kretsloppsanpassning av VA-systemet, exempelvis:
när avloppssystemet är maximalt belastat och all nytillkommande bebyggelse kräver en uppdimensionering av reningsverk, ledningar etc.
när avloppssystemet är undermåligt i något avseende, t.ex. läckande avlopps­­ledningar eller dåligt fungerande, äldre reningsverk, under­dimensio­nering, avsaknad av ett reningssteg eller annat.
när man har en speciellt känslig recipient som inte tål belastningen av renat avloppsvatten från både bad, disk, tvätt och WC.
Under de omständigheter som exemplifierats ovan borde samhället ha möjlighet att stödja en källsortering av avloppen genom att med ett förbättrat lagstöd kunna villkora utformningen av VA-systemen i tillkommande bebyggelse.
Plan- och byggutredningen har i sitt senaste betänkande presenterat en reviderad VA-lagstiftning som är mer flexibel än den nuvarande och som troligen gör det lättare att införa lokalt förvaltade, småskaliga avlopps­anläggningar. Detta är ett steg på vägen, men när det gäller utredningens bidrag till att skapa lagstiftning som sluter närsaltkretsloppet saknas i stort sett förslag, förutom att i syftet med lagen nu ingår att ”tillgodose skyddet för miljön och hälsan samt behovet av hushållning med naturresurser” från att lagen tidigare bara var en hälsoskyddslag.
VA-lagen måste ge kommunen möjlighet att villkora ny- eller ombyggnad med att minst en viss andel av toalettavfallet källsorteras. Med ett sådant lagstöd skulle kommunerna kraftfullt kunna bemöta omständigheter som beskrivits i punkterna 1–3 ovan. Den källsorteringsandel som krävs bör successivt anpassas till billigaste och bästa källsorterande VA-teknik.
Ett alternativ till metoden med villkor är att möjliggöra differentierade VA-taxor till förmån för källsorterande VA-system. Ju högre andel källsortering, desto lägre VA-taxa. Dagens VA-lag möjliggör bara mindre taxeförändringar, vilket gör det ekonomiskt ointressant för den enskilde att välja det miljövänligaste alternativet.
Miljöpartiet föreslår att regeringen ges i uppdrag att utreda hur VA-lagen kan anpassas till utvecklingen mot ett närsaltkretslopp i enlighet med det som nämnts ovan.

Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring i VA-lagen för att möjliggöra utveckling mot ett närsaltkretslopp i enlighet med vad i motionen anförts.

Stockholm den 3 oktober 1997    

Per Lager (mp)    
Gudrun Lindvall (mp)    Elisa Abascal Reyes (mp)
Eva Goës (mp)    Kia Andreasson (mp)
Barbro Johansson (mp)    

Motion 1997/98:Jo537 Margariner

MER INFORMATION
Behandling av 1997/98:Jo537
Inga bilagor. Motion till riksdagen 1997/98:Jo537 av Per Lager m.fl. (mp)

Margariner

Redlighetsprincipen
I 5 § livsmedelslagen beskrivs redlighetsprincipen som ett
krav på att livsmedel skall presenteras på ett sådant sätt att
konsumenten ges en riktig uppfattning om alla egenskaper
som denne anser väsentliga. Det kan t ex handla om hur
livsmedlet är tillverkat och om hanteringen osv. Givetvis
handlar det också om livsmedlet innehåller restsubstanser
och föroreningar, om det är färgat, om smakämnen tillsatts,
om näringsämnen tagits bort, om livsmedlet varit i kontakt
med ämnen som kan anses olämpliga och om det finns några
risker med att konsumera det.
Varje uppgift som kan vara av värde för konsumenten skall redovisas. Det
är konsumenten som i sista hand skall avgöra om livsmedlet är värt priset.

Margariner
Allmänheten har en någorlunda god bild av hur de olika
livsmedlen och livsmedelsråvarorna framställs och vad de
innehåller. Men när det gäller just margariner och matoljor är
skillnaden mellan vår föreställning och verkligheten stor och
oacceptabel. Ingen skulle väl kunna tänka sig att betrakta ett
färgad och smaksatt smågodis, framställt av kemiskt
behandlade varor, som ett fullgott livsmedel för våra barn.
Ungefär så ser nämligen våra margariner ut. Ända sedan
1800-talets början har avsikten med margarinerna varit att
efterlikna smörets egenskaper. De naturliga egenskaperna
utplånas och ersätts med smörliknande genom kemiska
processer. För att göra olivoljan gul krävs raffinering och
behandling med lut, fosforsyra, blekning och deoderisering.
Smörsmaken får man genom raffinering och tillsats av
smakämne. Lukten likaså. När det gäller konsistensen
tvingas man antingen härda med hjälp av nickelspån och
vätgas i härdningsreaktorer, där nya syntetiska fettmolekyler
bildas, eller omestra med hjälp av natriummetylat i
omestringsreaktorer, som bildar nya syntetiska molekyler.
Eftersom man också vill ha smörets näringsämnen och
vitaminer, och "raffineringen" har förstört många av dessa,
tillsätter man i efterhand A och D-vitaminer.

Omestringsprocessen
Margariner, som inte innehåller härdade fetter, är i stället
omestrade. Margarinfetterna behandlas med den ytterst
reaktiva och hälsovådliga kemikalien natriummetylat.
Viktiga förändringar sker av fettmolekylen, där fettsyrorna
placeras om. Detta kan vara riskabelt för vår hälsa. Den
ursprungliga positionen är viktig, t ex när det gäller
näringsupptag. I bröstmjölken sitter en viss fettsyra i ett visst
läge och det anses (Åke Bruce, Livsmedelsverket) att små
barn inte skall äta omestrade fetter. Det finns också en ny
undersökning som säger att omestringen av palmolja, som
finns i svenska margariner, kan öka risken för bildning av
blodproppar hos råttor.

Transporter
Till skillnad från annan livsmedelsindustri får
matfettsindustrin frakta sina råvaror i tankar som tidigare
innehållit kemikalier. Hos Livsmedelsverket finns en lista
som anger vilka kemikalier som tidigare får ha fraktats i
samma tankar. Bland dessa finns bensinkolväten, aceton och
andra lösningsmedel.

Krav på innehållsdeklaration
De här uppgifterna skall, enligt redlighetsprincipen, delges
allmänheten.
Vi anser att omestringsprocessen måste finnas med i innehållsdeklaratio-
nen, de omestrade fetterna måste synas, precis som de härdade. Kunskaperna
om effekterna är i dag för dåliga och självklart måste försiktighetsprincipen
gälla.

Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen hos regeringen begär ett direktiv till Livsmedelsverket om
krav på att omestrade fetter måste finnas med på en innehållsdeklaration.

Stockholm den 6 oktober 1997

Per Lager (mp)
Gudrun Lindvall (mp)
Barbro Johansson (mp)
Kia Andreasson (mp)

Motion 1997/98:Jo715 Svensk miljöforskning

MER INFORMATION
Behandling av 1997/98:Jo715
Inga bilagor. Motion till riksdagen 1997/98:Jo715 av Per Lager m.fl. (mp)

Svensk miljöforskning

Miljöforskningen - regeringens ansvar
Vem kommer att ha det nationella ansvaret för
miljöforskningen i Sverige? Från och med 1998 upphör
Statens naturvårdsverks forskningsbudget. Ändå är det
Naturvårdsverket som har huvudansvaret för att
samhällsviktig forskning blir gjord, att forskningen
samordnas och resultaten kommer ut.
MISTRA (Stiftelsen för miljöstrategisk forskning), som tar över en del av
Naturvårdsverkets forskningsprojekt och är tänkt som ersättare vad gäller
stöden, är en stiftelse och inte en myndighet och har inte heller förbundit sig
att ta på sig hela ansvaret. Det lär inte hjälpa att regeringen numera utser
styrelsen och att ordföranden samtidigt är generaldirektör på Naturvårds-
verket. Miljöpartiet anser, att det är viktigt att riksdag och regering behåller
greppet om miljöforskningen.

Vad händer vid nästa miljökatastrof?
Vem skall ta ansvar för informationen till allmänheten vid
nästa större miljökatastrof i Sverige? Det är inte längre
frågan om - utan när - nya miljökatastrofer inträffar. Nästa
gång vi drabbas av plötsliga och omfattande, till synes
oförklarliga, dödsfall och sjukdomar i fanunan och floran,
gäller det att inte myndigheterna står svarslösa inför
allmänheten.
När larmen tidigare har gått har Naturvårdsverket genast kunnat starta
utredande forskning. Idag fattas ca 50 Mkr. till miljöövervakning och akuta
insatser. På grund av sparkravet 1996 på 200 Mkr. har Naturvårdsverket
skurit bort så gott som hela sin forskningsbudget 1998.
Man kan också ställa sig frågan vem som skall ta fram sakinformationen
till de mellanstatliga organisationerna som HELCOM (Östersjöns miljö) och
PARCOM (Nordsjöns miljö). Sverige har tidigare varit ledande i det här
arbetet och medverkat till beslut om utsläppsreduktioner av fosfor och kväve.
Hur har regeringen tänkt sig utvecklingen av miljöforskningen i Sverige och
vilka egentliga styrmedel har staten?
Miljöpartiet har tidigare krävt och upprepar här kravet på vikten av att
staten inte frånhänder sig samordnings- och utvecklingsansvaret och
bibehåller hög katastrofberedskap m m.

MISTRAS:s garantier?
Mistra skall, enligt sina stadgar, stödja "långsiktigt
strategiskt inriktad och problemlösande forskning", men
inget sägs om stöd till akuta och snabba forskningsinsatser.
Innebär det att Naturvårdsverket ändå får gå direkt till
regeringen och söka pengar?
En annan fråga som hänger i luften är vad som händer med den forskning
som Naturvårdsverket bedrivit tillsammans med IVL (Institutet för vatten-
och luftvårdsforskning) och som till hälften finansierats av näringslivet. Det
har t ex gällt att miljöanpassa transporter eller industriella rengörings-
processer.
Det finns alltså inga garantier för att MISTRA i ett längre perspektiv tar
ansvar för miljöforskningen. Stödet till forskningen kommer att vara
avhängigt av situationen på börsen. Idag finns forsknings- och utbildnings-
avdelningar vid universitetet, som har tillkommit tack vare Naturvårdsverkets
anslag. Den verksamheten är så viktig att Utbildningsdepartementet borde ta
över ansvaret och skapa garantier för mer stabila arbetsförhållanden. Berörda
forskare är mycket oroliga över situationen.
Miljöpartiet anser inte att situationen är acceptabel utan menar att det
måste finnas ett klarare statligt ansvar vad gäller svensk miljöforskning och
dess framtid.

Höjt anslag till Naturvårdsverket
Naturvårdsverket kan inte med regeringens neddragningar
upprätthålla ansvaret för miljöövervaktning och akuta
insatser. Miljöpartiet har i många sammanhang och i flera år
krävt en större satsning på miljöforskningen. I årets budget
avsätter vi 50 Mkr. till Naturvårdsverket för att ge
myndigheten möjlighet att inte helt tappa styrfart vad gäller
forskningsinsatser och kanske därmed också få möjlighet att
upprätthålla kompetensen.

Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförs om det nationella ansvaret för miljöforskningen,
2. att riksdagen anslår ytterligare 50 miljoner kronor till Statens
naturvårdsverk med anledning av behovet av bibehållen kompetens m.m.

Stockholm den 1 oktober 1997

Per Lager (mp)
Gudrun Lindvall (mp)
Gunnar Goude (mp)
Yvonne Ruwaida (mp)





Motion 1997/98:Kr298 Konstens verkstäder

MER INFORMATION
Behandling av 1997/98:Kr298
Inga bilagor. Motion till riksdagen 1997/98:Kr298 av Per Lager m.fl. (mp)

Konstens verkstäder

Kollektivverkstäderna
Redan på 70-talet tog konstnärer initiativ till gemensamma verkstäder för sitt arbete. Idag finns ett tjugotal i landet, med olika specialiteter, alltifrån stenbearbetning till datorkunskap. Dessa konstnärernas kollektivverkstäder, som står öppna för yrkesverksamma konstnärer och konsthantverkare, idag ca 3000 medlemmar, är en förutsättning för mycket av den offentliga konstnärliga utsmyckning som vi har i vårt gemensamma samhällsrum.

Ett avlövat stöd
Enligt en undersökning som är gjord av KKV Riks (Riksorganisationen för konstnärernas kollektivverkstäder), har projektbidragen, som administreras genom BKF (Bildkonstnärsfonden) till kollektivverkstäderna, under perioden 1988–96, sjunkit från att ha utgjort 57 % av BKF:s totala budget för projektbidrag till att bara utgöra 6,7 %!

Att behandlas lika
Det vore rimligt att kollektivverkstäderna får samma villkor, och möjligheter att söka stöd för sin verksamhet hos Kulturrådet, som konsthantverkskooperativen och t ex Stiftelsen Gerlesborgsskolan. Verksamheten är ideell och icke vinstdrivande med professionell inriktning på konstnärers och konsthantverkares möjlighet till koncentrerat arbete och utbildning. Kollektivverkstäderna bör inordnas i gruppen ”Bild- och formområdet” och anslaget ökas med 2 Mkr till Kollektivverkstädernas projekt/investerings- och upprustningsbehov.

En unik resurs
KKV Riks, KRO (Konstnärernas riksorganisation), landsting m fl har i samband med SOU1995:84 påpekat vikten av att Sverige värnar om sina konstnärsverkstäder, dels som något unikt internationellt och dels som en nationell resurs vad gäller den yrkesutövande bildkonsten och produktion av större utsmyckningsuppdrag.

Tydliggör det statliga ansvaret
Det är viktigt att Konstnärsnämnden och Kulturrådet sinsemellan kommer fram till hur verksamheten i framtiden skall stödjas. Det statliga ansvaret måste tydliggöras. För närvarande skiljer sig de lokala stöden från kommuner och landsting kraftigt från region till region. I de allra flesta fallen är stöden ringa och bundna till driftskostnader.
Verkstäderna är en nationell angelägenhet, som avspeglas i utställ­nings­verksamhet, offentliga utsmyckningar, nationella konstnärliga projekt och kunskapsutbyten mellan svenska och utländska konstnärer.

Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Konstnärernas kollektivverkstäder inordnas i gruppen ”Bild- och formområdet” och därmed ges möjligheter att söka bidrag genom Statens kulturråd,
att riksdagen till Kulturrådets ram, utgiftsområde 17 anslag D 5 Bild- och formområdet, för budgetåret 1998 anvisar 2 miljoner kronor utöver regeringens ram.

Stockholm den 6 oktober 1997    

Per Lager (mp)    
Ewa Larsson (mp)    Barbro Johansson (mp)






Motion 1997/98:N226 Stöd till solvärmeanläggningar

MER INFORMATION
Behandling av 1997/98:N226
Inga bilagor. Motion till riksdagen 1997/98:N226 av Per Lager m.fl. (mp)

Stöd till solvärmeanläggningar

Energiomställningen och solvärmen
Vid byggande av ett hållbart energisystem kommer solenergin att utgöra en viktig del. Ändå nämns inte solvärmen i diskussionen om den svenska energiomställningen, med dess intentioner att minska koldioxidutsläppen samtidigt som kärnkraften skall avvecklas. Att det statliga stödet, som funnits i olika former sedan 70-talet, dessutom nu tagits bort är mycket negativt för branschens utveckling. Stödet har på ett effektivt sätt medverkat till att svensk solvärme blivit världsledande.
En orsak till att solvärmen satts på undantag i den senaste energi­upp­görelsen är att fokusering skett på åtgärder som förbättrar elbalansen. Dit anses inte en satsning på solvärme höra, då det i dag finns gott om billig el sommartid i Norden. Felet med ett sådant resonemang är att det gäller i dag (om man bortser ifrån att det är en myt) och inte i morgon när avvecklingen väl påbörjas. Danmark, som även under sommarhalvåret använder sin kol­kondenskraft, skulle självklart istället satsa på solvärmen (detta stöds av Danish Energy Agency). Om man kan utnyttja komparativa fördelar i ett nordiskt eller europeiskt perspektiv, är det lättare att få ett hållbart energi­system i Sverige samtidigt som det gynnar omkringliggande länder.

Solvärmemarknaden
Solfångartekniken har utvecklats under flera decennier och är idag en enkel, hållbar och driftsäker teknik. Det finns i huvudsak tre marknadssektorer:
– Mindre solvärmesystem för villor
– Solvärmesystem med takintegrerade solfångare för flerbostadshus
– Större solvärmesystem med markplacerade solfångare i anslutning till grupp­centraler i fjärrvärmesystem.
Idag är solvärmen lönsam inom vissa nischmarknader. För att bli kommersiell måste kostnaderna reduceras ytterligare. För detta krävs fortsatt teknik­utveckling men det viktigaste är att få upp volymen. Det ger den största kostnadssänkningen. I dag är volymen bara ca 10 000 kvm per år med en hantverksmässig produktion.

Något av en folkrörelse
Att bygga solfångare och sätta solvärmesystem har blivit något av en folkrörelse under senaste decenniet. Speciellt är denna rörelse aktiv ute på landsbygden och i närheten av orter, där byggare och kunskap redan finns. Genom cirkelverksamhet och självbyggeri har många egnahemsägare kraftig kunnat sänka sina energikostnader. Investeringsbidragen har de senaste åren legat på 25% (för att tidigare varit högre), men är nu helt borta. Detta har fått den framsynta energibyggarrörelsen att helt ”gå i dvala” på sina håll. Bidraget var det incitament som skapade extra intresse för långsiktig och mindre sårbar energiförsörjning.

En utvidgad marknad behövs
Försäljning av hela anläggningar eller anläggningar mer eller mindre i byggsats skulle kunna vara 2–3 ggr större än idag, om den var lika spridd över hela landet. Att utvidga marknaden skulle vara av stor betydelse för branschens överlevnad och utveckling – och för möjligheterna att sänka kostnaderna.
Rimliga målsättningar för energibalansen
Med rimliga satsningar kan solvärmen svara för 3–5 TWh i Sveriges energibalans om 15–25 år (enligt SEAS). För att nå det krävs ett politiskt beslut som anger vilken mängd solvärme, t ex 3 TWh, vi skall ha i den nationella energibalansen vid t ex år 2010.
Miljöpartiet menar att solvärmen kan bli en viktig del av ett svensk hållbart energisystem, men då måste tekniken och marknaden få möjlighet att utvecklas.

Avgörande förutsättningar för solvärmen
För att solvärmen skall kunna fasas in i och bli den viktiga del i energibalansen, som vi menar att den skall vara, krävs:
En långsiktig målsättning för det svenska energisystemet som ger stabila spelregler och konkreta mål att arbeta mot
Utbildning och spridning av information för att visa möjligheterna med solvärme och för att ge beslutsfattare rätt underlag för beslut
Skapa förutsättningar för solvärmen att konkurrera på lika villkor med övriga energislag genom att införa en miljöbonus för solvärmen.

Miljöskulden och verkliga samhällskostnader
Energisystemet är den största bidragande orsaken till dagens stora miljöproblem. Växthuseffekten, försurning, övergödning och utsläpp av tungmetaller är till stora delar ett resultat av förbränning av fossila bränslen. Radioaktivt kärnbränsleavfall med krav på säker förvaring i 100 000-tals år är ett svårt och ännu olöst problem. Kärnkraften bär också ständigt riskerna för nya reaktorhaverier, påverkan på den biologiska mångfalden mm. Alla får vi vara med att via skattsedeln betala dessa miljöproblem – för att inte tala om den växande miljöskulden och vad vi lämnar över till kommande generationer. Dagens miljöskatter utgör bara en bråkdel av de verkliga och långsiktiga kostnaderna för samhället (se Biobränslekommissionen 1992, Thomas Sterner). Detta kan tolkas som att alla energislag mer eller mindre blir subventionerade till den dagen de miljörelaterade energiskatterna höjs till den verkliga samhällskostnaden.
Solvärmen, som mycket begränsat påverkar miljön, har nu ett sämre konkurrensläge än andra energislag, vilket gör att en form av miljöbonus är motiverad för solvärmen.

Satsa på en avvägd miljöbonus
Miljöpartiet föreslår en miljöbonus för solvärmen. Den borde inte vara särskilt kontroversiell med tanke på att det är inhemska produkter med ett stort förädlingsvärde, vilket innebär att så mycket som hälften av investeringskostnaden för en anläggning kan vara skatt i olika former. Om solvärmen i drift kostar 90 öre/kWh är alltså en rejäl del av detta skatt, trots att någon särskild energiskatt inte tas ut på solvärme. En ökning av användningen av solvärme skulle öka statens inkomster trots införandet av en miljöbonus. Det är särskilt tydligt i en situation som idag med en betydande arbetslöshet. En rimlig nivå på miljöbonusen torde ligga i storleksordningen 10–15 öre/kWh.
Ex: Om kostnaden för solvärmeanläggningen är 45 000 kr (enligt Boverket är detta snittkostnaden på den vanligaste typen av anläggningar, 12,5 kvm), livslängden beräknas till 20 år och energiutbytet till 400 kWh per kvadratmeter och år, ger detta ett utbyte från anläggningen under dess livstid på ca 100 000 kWh (12,5 x 20 x 400). En miljöbonus borde då vara av storleken 10 000–15 000 kr.
Boverket kunde vara en lämplig myndighet att administrera miljöbonusen, eftersom det har erfarenheter från tidigare investeringsbidrag till solvärme. Olika former för miljöbonus är tänkbara, t.ex. ett investeringsstöd såsom tidigare skett. En annan möjlighet som kan övervägas är en moms­åter­betalning vid inköpstillfället. Den skulle i så fall för anläggningen som kostar 45 000 kr motsvara 9 000 kr.

Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen hos regeringen begär förslag till en särskild miljöbonus för solvärme enligt vad som anförts i motionen.

Stockholm den 1 oktober 1997    

Per Lager (mp)    
Eva Goës (mp)    Thomas Julin (mp)
Ewa Larsson (mp)    Kia Andreasson (mp)






Motion 1997/98:Sk615 Nordens Ark

MER INFORMATION
Behandling av 1997/98:Sk615
Inga bilagor. Motion till riksdagen 1997/98:Sk615 av Per Lager m.fl. (mp)

Nordens Ark
Den ideella Stiftelsen Bohus Avelscentrum driver verksamheten vid Nordens Ark, en djurpark med i huvudsak bevarandekaraktär (captive breeding center), som startades 1988 och är belägen i den natursköna Sotenäs kommun vid Åbyfjorden. Syftet med anläggningen är att rädda och bevara utrotningshotade djur. Den huvudsakliga inriktningen går ut på att bevara nordiska gamla lantraser. Men parken hjälper också till med att försöka rädda hotade exotiska vilda djur som trivs i vårt klimat.

Programförklaring
Syftet med Nordens Ark finns sedan starten i en programförklaring som handlar om att rädda och bevara utrotningshotade djur genom
avel och uppfödning (ca 60 arter)
återinplantering när så är möjligt (till nu stork, vitryggig hackspett, berguv, lodjur och grönfläckig padda)
forskning och utbildning (samarbete med universitet, den gymnasiala djurvårdarutbildningen samt besök av ca 600 skolklasser årligen)
att sprida information som skapar förståelse för behovet av insatser (ca 150 000 personer besöker årligen den publika delen av parken).

En omfattande anläggning
Nordens Ark har 383 ha jordbruks- och skogsmark för sin verksamhet (förvärvad 1996), som finansieras genom entréintäkter, sponsorer, stödförening, donationer och gåvor.
29 personer sysselsätts på årsbasis. Genom arbetsmarknadspolitiska åtgärder har ytterligare 10 personer periodvis sysselsättning i parken. Nordens Ark är därmed en av de största privata arbetsgivarna i Sotenäs kommun. Personalkostnaderna är den dominerande driftkostnaden.
I parken ingår en viktig avelsdel på 30 ha. Där finns de djur som skall återinplanteras, och där bedriver man forskning, håller avelspar och driver karantän i egen regi. Den här verksamheten har inga intäkter utan är helt beroende av den publika delens (ca 35 ha) intäkter.
En intressant utveckling, ur miljömässig synpunkt, är att parken nu är helt självförsörjande vad gäller foder till djuren – en årlig ekologiskt anpassad (Kravmärkt) produktion på 70 ton.

Att skydda kulturarvet
Verksamheten handlar till stor del om att vårda ett kulturarv. När gamla lantraser anses olönsamma, tar parken ett kulturhistoriskt ansvar, när man ser till att de inte försvinner för gott. Av de idag 31 registrerade (Jord­bruks­verket) hotade lantraserna har parken 14. Vad gäller de vilda djuren, tillhörande den nordiska faunan, har Sverige tagit på sig ansvaret genom undertecknande av Riokonventionen. Nordens Ark ansågs i det sammanhanget som en viktig resurs och fick 1993 ett särskilt statligt engångsanslag (propositionen om biologisk mångfald).

Ett nationellt ansvar
Den 5 september i år satte jordbruksministern spaden i jorden för ett nytt ”lantrascentrum” – ett centrum för utrotningshotade husdjur. Därmed tar Nordens Ark på sig något av ett nationellt ansvar. Tydliga tecken på vilka förhoppningar som knyts till projektet, och det förtroende Nordens Ark åtnjuter, är de ekonomiska stöd som utgår från EG:s strukturfonder (mål 5B), på 6,3 miljoner kronor och från länsarbetsnämnd, länsstyrelse och landsting, på 7,4 miljoner kronor, för det här projektet, som kostnadsberäknats till 15 miljoner kronor.

Informationsspridning
För skolorna i regionen är bevarandeparken en viktig källa till nya och fördjupade kunskaper. Man anordnar studiebesök, ”ekodagar”, lägerskolor och står för en del av djurvårdarutbildningen på gymnasienivå. Här sker kunskapsutbyten på alla nivåer. Internationella konferenser och gränsöverskridande samarbeten ingår som en del i arbetet. Tillsammans med olika universitet deltar man i utplanteringsprojekt. Nordens Ark är idag med i nio EEP-program (snöleopard, liten panda, utter, järv, manvarg, Przewalskis vildhäst, glasögontrana, moluck-kackadua och amurleopard).

EU:s sjätte mervärdesskattedirektiv
Anläggningar som Nordens Ark bör, enligt min mening, erhålla reducerad moms, så som beskrivningen är i EU:s sjätte mervärdesskattedirektiv och som tillämpas i Tyskland, Holland, Finland, Belgien, Frankrike och Irland. (I länder med bara en moms-sats är djurparkerna helt befriade.) I de internationella avels- och forskningsprojekten sker samarbetet främst med just djurparkerna i Europa.
I direktivet, artikel nr 13, punkt 7 i bilaga H, står det: ”reducerad skattesats skall tillämpas för tillträde till shower, teatrar, cirkusar, nöjesparker, konserter, museer, djurparker, biografer, utställningar och liknande kulturella arrangemang och anordningar.”
Det står också att ”skatten tas ut med 6 % av beskattningsunderlaget för till­träde till konserter, cirkus-, biograf-, teater-, opera- och balett­före­ställ­ningar samt andra jämförliga tillställningar”.

Reducera mervärdesskatten!
Eftersom merparten av djurparkerna inom EU har en reducerad mervärdesskatt, och det efterfrågas konformitet i mervärdesskattereglerna, borde det vara logiskt att Nordens Ark och andra jämförbara anläggningar har samma reducering. Det måste också ligga i det svenska samhällets intresse att ge djurparker, som i huvudsak är inriktade på bevarandearbete, statusen av kulturarvsbeskyddare och därför, som ett indirekt stöd, reducera mervärdesskatten.

Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen beslutar att Nordens Ark, och andra likvärdiga svenska djurparker, får reducerad mervärdesskatt på 6 % i enlighet med EU:s sjätte mervärdesskattedirektiv.

Stockholm den 26 september 1997    

Per Lager (mp)    
Peter Eriksson (mp)    Gudrun Lindvall (mp)
Gunnar Goude (mp)    Barbro Johansson (mp)
Eva Goës (mp)    Kia Andreasson (mp)

Motion 1997/98:Sk697 Miljöavgift på engångsmaterial

MER INFORMATION
Behandling av 1997/98:Sk697
Inga bilagor. Motion till riksdagen 1997/98:Sk697 av Per Lager och Yvonne Ruwaida (mp)

Miljöavgift på engångsmaterial

Bort från ”en gång slit och sedan släng”
Engångsmaterialens tid borde i huvudsak vara förbi. De passar inte in i ett miljövänligare, ekologiskt hållbart samhälle. Självklara undantag är t.ex. sjukvården, särskilt där smittorisken är stor. Där är det rimligt att fortsätta använda vissa engångsartiklar. Men mängden engångsmaterial inom andra sektorer bör kraftigt minska.
Engångsmaterialen innebär inte enbart ett stort onödigt uttag av naturresurser, utan också i många fall kraftigt ökad nedskräpning. Det är bara att se sig omkring på gator och torg, i papperskorgar och runt korvkiosker. Då ingen ska bruka materialet längre, finns det en stor risk att det slängs utan särskild åtanke. Detta innebär givetvis en smittorisk, miljöförstöra naturen eller skada djur som t.ex. plastringarna som håller samman ölburkar gjort.

Substitutionsprincipen
Försök med engångsmaterial som snabbt bryts ned och återgår i kretslopps­systemet, t. ex. tallrikar och muggar av majs eller papper och teskedar i tunt trä, har fungerat relativt väl. Frågan måste ändå alltid ställas om engångsartikeln är bättre än flergångsartikeln vad gäller livscykelns hela energi- och miljökostnad. Det kan betyda att den, trots allt, inte är att föredra och bör bytas ut. Det finns alltså en mängd gränsfall, där den goda saken ändå inte är så god. Substitutionsprincipen bör alltid vara vägledande.

Miljöskatt på slöseriet
Alla icke snabbt nedbrytbara artiklar av engångskaraktär, ofta baserade på fossil olja eller olika metallegeringar, borde med statlig stimulans substitueras ut. En möjlig väg att gå är att göra som i tyska Kassel och införa en särskild miljöavgift på engångsmaterial. Det bör utredas på vilka grunder, och efter vilken skala och storlek, en sådan miljöskatt eller miljöavgift skulle kunna användas. Det måste givetvis också avvägas mot själva administrationen av avgiften. Går det att finna ett administrativt enkelt och billigt system för miljöavgift på engångsartiklar, bör ett sådant system prövas. Det kan ske för en begränsad mängd artiklar, där det är enkelt att byta till flergångsprodukter, och där miljövinsten av att göra så är tydlig. Efterhand kan systemet, om det fungerar som tänkt, breddas till fler produkter. Det är också möjligt att, som med tyska Kassel, tillåta kommunerna att införa en lokal skatt på engångsmaterial. Kommuner, där problemet med avfall bestående av engångsmaterial är särskilt stort, kan då med avgiften stimulera fram miljöbättre lösningar. Utifrån de många olika möjligheter som föreligger föreslår vi att en statlig utredning görs angående miljöavgifter på engångsmaterial.

Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen hos regeringen begär en utredning om en särskild miljöavgift på engångsmaterial.

Stockholm den 5 oktober 1997    

Per Lager (mp)    Yvonne Ruwaida (mp)

Motion 1997/98:So230 Operationsköerna

MER INFORMATION
Behandling av 1997/98:So230
Inga bilagor. Motion till riksdagen 1997/98:So230 av Per Lager m.fl. (mp)

Operationsköerna

Under den allmänna motionstiden 94/95 skrev Miljöpartiet en motion ”Korta operationsköerna, spara människor – spara pengar”, som handlade om samma sak som vi beskriver i den här motionen. Ingen vinner på att operationsköerna fortsätter att vara för långa och det borde vara självklart att försäkringskassan träder in och tar ansvar. Det vinner alla på. Förra gången lyckades vi inte övertyga majoriteten, men hoppas nu att tiden är mogen.

Sluta slösa med människor – och pengar
Sjukvården arbetar under hårda ekonomiska villkor och befinner sig ständigt i olika effektiviseringsåtgärder. På många håll har smärtgränsen passerats. Men det finns undantag, där man kan bespara människor onödigt lidande och samtidigt tjäna in dyra kostnader åt samhället. Ett sådant är operationsköerna.
Nuvarande rutiner med långa sjukskrivningstider inför operationer är ett uppenbart slöseri med allmänna medel. Exempel på detta är patienter som gått sjukskrivna i upp till ett år eller längre inför en diskbråcksoperation, då operationskapacitet inte funnits inom deras egna eller närliggande landsting. Samtidigt har likvärdig kapacitet varit ledig någon annanstans i landet eller inom den privata sjukvården.

Register för operationskapacitet
Hade det funnits ett register på all ledig kapacitet inom den samlade svenska sjukvården, kunde en sådan operation ha skett inom en vecka–fjorton dagar någon annanstans i landet – och sparat stora summor åt staten. Det handlar om livskvalitet och hushållning.

Försäkringskassans pengar
Istället för att patienten skall vara sjukskriven i många onödiga och dyrbara månader är lösningen att försäkringskassan går in och betalar operationen där den snabbast kan göras. På så sätt sparas lång sjukskrivningstid, ytterligare läkemedelskostnader och ibland sociala och psykiska problem för patienten, som kostar samhället ännu mer. Att få en patient behandlad och tillbaka i arbetslivet igen så fort det är lämpligt och möjligt måste vara ett självklart mål. Transfereringssystemet behöver inte vara krångligt. Redan vissa begränsade försök har gjorts, t ex FINSAM och SOCSAM, men försöken behöver utvidgas till att omfatta hela landet.

Bort med sjukvårdens vårdköer
De tidigare vårdgarantitiderna för vissa operationer överskreds ofta. Men de slog också orättvist, eftersom de bara gällde vissa åkommor. En vårdgaranti leder lätt till en överproduktion av vård just inom de områden där garantin gäller, vilket innebär sämre vård på andra områden. Det viktiga är att få bort alla långa väntetider inom vården för att spara mänskligt lidande och pengar.

Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen hos regeringen begär utredning om möjligheterna att upprätta ett register över den samlade lediga operationskapaciteten i landet för att därmed kunna minska operationsköerna,
att riksdagen hos ger regeringen begär utredning om möjligheterna till transfereringar mellan sjukvården och försäkringskassan enligt vad som anförts i motionen.

Stockholm den 30 september 1997    

Per Lager (mp)    
Eva Goës (mp)    Thomas Julin (mp)
Ragnhild Pohanka (mp)    




Motion 1997/98:So662 Barnkonsekvensbeskrivningar

MER INFORMATION
Behandling av 1997/98:So662
Inga bilagor. Motion till riksdagen 1997/98:So662 av Per Lager m.fl. (mp)

Barnkonsekvensbeskrivningar

Barnen är framtiden
Med utgångspunkten att barnen är framtiden, och den minsta gemensamma nämnaren för samhället, blir alla våra beslut avhängiga av hur de påverkar barnens situation.

Alltid i kläm
Genom historien och fram till dagens olika former av samhällsbildningar, sociala-, religiösa-, ekonomiska- och tekniska verksamheter och vuxenpolitik, i konflikter och krig inom och mellan nationer, har det varit barnen som först kommit i kläm och som också råkat värst ut. Barnen har aldrig kunnat göra sina röster hörda i utvecklingen av det moderna industrisamhället. Det är inte bara stryk och annat våld som barnen råkar ut för i olyckliga hemförhållanden, bland olyckliga vuxna, utan också i vår teknifierade värld av livsfarliga transportmedel, samhällets elektrifiering, kemikalisering, materialexperimentering, vatten- och luftförödelse. Vem kräver t ex ett säkerhetsavstånd till bilen i staden och där barn vistas? Vem har tänkt på barnen när bilarnas avgasrör placerades i knähöjd? Vem frågar barnen?
Om vår utgångspunkt var barnen, skulle det vuxna våldet totalförbjudas i alla former – från världskrigen till dold diskriminering och mobbning i den närmaste kretsen. Konsekvensen skulle bli total militär avrustning i världen och kriminalisering av en barnfientlig teknik- och samhällsutveckling. Konsekvensen skulle bli det socialt och ekologiskt hållbara samhället.

Vi får den framtid vi förtjänar
Det är vi vuxna som formar och ger förutsättningar för framtiden – men det är barnen som är den. Det innebär – om vi verkligen skall ta vårt ansvar – att vi i alla våra beslut skall ha tagit denna hänsyn.
I internationella sammanhang brukar Sveriges representanter driva kvinno- och barnperspektiven. Så gjordes bl a under FN:s Habitatkonferens i Istanbul 1996, där kravet på rimligt boende för alla var målsättningen. Barnens utsatthet i världen blir mer och mer synlig. Det är ett faktum att nya subsam­hällen med vinddrivna och föräldralösa barn utvecklas i takt med de växande storstädernas slum.
Trots internationella konventioner om barn, om mänskliga rättigheter och tortyr och trots hårt arbetande barnorganisationer, tycks barnens rättigheter till ett värdigt liv idag och i framtiden aldrig kunna respekteras fullt ut.
På det nationella planet gör ideella organisationer (bl a BRIS) stora och viktiga insatser. Men det krävs större ansvar av samhället.

Barnkonsekvensbeskrivningar
För att komma ett steg längre, öka skyddet för barnen i samhället, bör alla statens offentliga utredningar förses med ett särskilt barndirektiv – på samma sätt som jämställdhetsperspektivet idag är obligatoriskt. Eventuella invändningar, om att ett sådant direktiv kan leda vidare till krav på en rad andra obligatoriska hänsyn, måste ses utifrån våra grundläggande behov i samhället; att barnen är vår minsta gemensamma nämnare. Det som är bra för barnen är bra för samhället.
Därför är beslutens konsekvenser för barnen den viktigaste förutsätt­ningen. Om vi kan genomföra en sådan ordning i Sverige, har vi sedan möjligheter att – med egna erfarenheter – driva frågan internationellt.

Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen hos regeringen begär att den utformar ett direktiv om barnkonsekvenser som ett obligatorium för alla statens offentliga utredningar.

Stockholm den 5 oktober 1997    

Per Lager (mp)    
Eva Goës (mp)    Thomas Julin (mp)
Marianne Samuelsson (mp)    Ragnhild Pohanka (mp)








Motion 1997/98:T411 Cyklisters villkor

MER INFORMATION
Behandling av 1997/98:T411
Inga bilagor. Motion till riksdagen 1997/98:T411 av Per Lager (mp)

Cyklisters villkor

Under 96/97 års allmänna motionstid föreslog jag ett antal förbättringsåtgärder för att gynna cyklingen och därmed få fler att övergå till att använda cykeln som transportmedel. Tyvärr avslogs motionen. Jag återkommer nu – upprepar några av förslagen – och hemställer i stället om en utredning, som har till uppgift att lämna förslag som kan underlätta för cyklisten som trafikant.

Det bästa transportmedlet
Cykeln är det energisnålaste transportmedlet. Cykling förbättrar hälsan och konditionen, vilket blir allt viktigare när alltfler yrken i huvudsak är stillasittande. Det bidrar definitivt till en bättre miljö att lämna bilen och ta cykeln. Innerstädernas miljö, både vad gäller utsläpp och buller, skulle bli helt annan om huvudtransportmedlet var cykel. Dessutom skulle vi kunna utnyttja uterummet bättre och få mer plats.
På landsbygden krävs att vägarna byggs ut med en fil för cyklister alterna­tivt särskild cykelbana, så att säkerheten ökar. Där detta har skett eller varieras med egen fristående bana (t ex nedlagd järnväg) är cyklingen mer utbredd. I en relativt ny undersökning (SCB om olyckor 1990–95) visar det sig att det är motorfordon som utgör den största faran för andra trafikanter. För bilar finns inga säkerhetsavstånd i dagens samhälle. Det började en gång med att bilen bara fick köras om en person med röd flagg gick före och färden annonserades i ortens tidning.
Regeringen förfogar nu över ett antal miljarder kronor för ekologisk omställning, kretsloppsanpassning etc. Det är rimligt att cykelinsatser får sin beskärda del. Satsningarna bör ske utifrån kommunernas Agenda 21-planering om en bättre cykelmiljö.

SOU 1997:35
För att öka cyklingen kommer den här utredningen fram till att man måste ”bygga ut ett väl skyltat, belyst och sammanhängande gång- och cykelvägnät, som underhålls året om samt ordna bra cykelparkering”. Samtidigt säger man att det krävs restriktioner mot bilar (hastighets- och trafikdämpande åtgärder). Det krävs också, enligt utredningen, ”en tydlig prioritering av gång- och cykeltrafiken och en väldefinierad ansvarsfördelning mellan inblandade parter. Kommuner och Vägverk borde utse personer som ansvarar för frågor om gång- och cykeltrafik och utbilda trafikplanerare och driftspersonal.” Planeringen för cyklister måste, säger man, vara integrerad i övrig trafik- och bebyggelseplanering. Detta bör kompletteras med ordentlig information. Utredningen fortsätter: ”Vi måste återerövra stad till människan och nedprioritera bilens behov i alla bostadsområden och i centrala områden.”
Utredningen pekar på hastighetssänkning (se nedan) och att gång- och cykeltrafik skall prioriteras i alla korsningspunkter med biltrafik – normal­läget skall vara grönt för gående och cyklister. Till sist påpekar utredningen att Vägverket måste lägga större andel av resurserna på gång- och cykeltrafik och bl a utarbeta en ny handbok i ämnet.

Exempel på åtgärder
Många av besluten som rör cyklismen fattas på kommunal nivå, men jag anser att också staten bör ha en hög ambitionsnivå när det gäller att gynna ökat cyklande, t. ex. stödja kampanjer/informationsinsatser och initiera förslag till cykelfrämjande åtgärder. Här är några exempel på vad som kan göras för att förbättra villkoren för cyklisterna:
1. Skapa cykelleder i större utsträckning både i innerstäder, mellan tätorter och på landsbygden. Speciellt på landsvägar med högre hastigheter och smal vägbana är det av stor vikt att cyklisten har ett eget utrymme – och tillräckligt brett sådant. En cyklist skall kunna medföra en tvåhjulig cykelvagn. Avskilda cykelbanor är givetvis det säkraste. På så sätt skulle antalet cykel–bil-olyckor på landsväg avsevärt minska,
2. Ge cyklisten grönt ljus några sekunder före övrig trafik, för att cyklisten skall få företräde in i trafiken.
3. Underlätta möjligheter att ta med cykeln på tåg och bussar. Bland annat i Stockholms tunnelbana är det förbjudet att ta med sig cykel. Åtminstone i icke rusningstid bör det vara tillåtet, på samma sätt som det t ex är tillåtet att ta med sig barnvagnar. Detta gäller självklart all kollektivtrafik över hela landet.
4. Satsa mer på cykelparkeringar, gärna täckta och bevakade sådana – och låsbara obevakade (enl dansk modell) som komplement. I Uppsala har kommunen, polisen och ett försäkringsbolag initierat samarbete om bevakning av de största cykelparkeringarna, samtidigt som medlen för cykelparkeringar nu är lika stora som medlen för tillskapande av nya bilparkeringsplatser. Det är positiva satsningar.
5. Inför tjänstecyklar på statliga och kommunala förvaltningar. Den som väljer att ta tjänstecykeln bör på något sätt premieras, så som redan idag sker i ett antal kommuner.
6. Inför cykeluthyrning, där man för en billig penning kan låna en cykel (finns t ex i Örebro och Köpenhamn). Pengarna återbetalas när cykeln återlämnas. Cyklarna skall ha ett speciellt utseende så att risken för att de stjäls minimeras.
7. Inför en cykelkonsekvensbeskrivning (CKB) inför antagande av kom­mu­nala översiktsplaner, arbetsplaner från Vägverket etc. (Länsstyrelsen kan kräva särskilda gång- och cykelplaner av kommunerna.)
8. Hastighetssänkningar för att gynna cyklismen, gångtrafikanter och sär­skilt barnen. I t.ex. Stockholm införs nu 30 km/tim på gator i innerstad utom genomfartsleder. Detta kan leda till stora förbättringar för cyklisterna, som nu på ett annat sätt kan våga sig ut i trafiken. I österrikiska Graz ledde sänkning till 30 km/tim att olyckorna minskade med 23 % första året och ytterligare 13 % nästa år. Statistik från Trafiksäkerhetsverket visar tydligt att andelen döda vid trafikolyckor stiger brant mellan 30 och 50 km/tim.

Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen hos regeringen begär att den utreder och lämnar förslag på hur cyklisterna, som trafikanter, skall kunna ges förbättrade villkor i såväl stad som på landsbygd.

Stockholm den 1 oktober 1997    

Per Lager (mp)    







Motion 1997/98:T606 Sjösäkerhet

MER INFORMATION
Behandling av 1997/98:T606
Inga bilagor. Motion till riksdagen 1997/98:T606 av Per Lager m.fl. (mp)

Sjösäkerhet

Våra skärgårdar har blivit något av ett eldorado för snabba fritidsmotorbåtar, framför allt stora, tunga, bullrande och med enorma svall efter sig. Samtidigt som de flesta inser att skärgårdens fauna och flora hänger intimt samman med hur vi människor beter oss och hur vi stör naturens möjlighet att fungera, finns det sedan gammalt idéer om havets frihet, dvs till havs har vi människor fritt fram.
Förutom störningar bland sälar och fåglar, i ”barnkamrarna”, de grunda havsvikarna där en stor del av fiskreproduktion sker, stör vi människor också varandra. De som lever utmed kusten och har sin utkomst här, men också sommarboende och turisterna, får under framför allt semestertider stå ut med buller och svallvågor, mycket höga hastigheter och ibland hänsynslösa kappkörningar bland ungdomar.

Ansvar och varsamhet
Till sjöss finns inte de regler vi har på land vad gäller motortransporter. Inget förarbevis krävs, ingen åldersgräns motsvarande mopedens 15 år, inga krav på förarens nykterhet ställs och inga hastighetsgränser (förutom inne i hamnarna och begränsade områden ). Om vi vill bevara våra skärgårdar som rekrationsområden i samklang med den ytterst känsliga fauna och flora som har sin naturliga hemvist där, måste vi begränsa vårt ”fria” svängrum, vårt miljöstörande beteende – och visa varsamhet och hänsyn. Tyvärr fungerar inte detta enbart med information, vad gäller sjösäkerhet, allemansrätten och skyddsområden. Trafiken till sjöss och särskilt inomskärs ökar snabbt och utefter kustens märkta leder skapas bullrande och svallande ”motorvägar” utan avgränsade ”filer” och med ständiga tillbud. Alla kan inte sjöreglerna och eftersom det inte finns några krav på att kunna dem – är tillbuden ofta förekommande och onödiga. Ejderungar körs över och häckande fåglar med bon sköljs bort från skären, sälkutar skräms och grunda bottnar rivs upp. För att inte tala om vad bullret från motorerna kan stressa djurlivet.

Skärpning till sjöss
Vad som krävs med den ökande användningen av motordrivna fritidsbåtar – och därmed trängseln till sjöss – är regler mer likt dem vi har på land. Därför bör det finnas:
1. Förarbevis (för större motorer) och en lägsta åldersgräns för fram­förande av motordrivna båtar. Små barn kan ofta ses ensamma eller i grupp köra omkring i full fart med utombordsförsedda gummibåtar. Det är livsfarligt och oansvarigt av föräldrarna, men inga regler förbjuder det.
2. Det måste också införas hastighetsgränser inomskärs, avpassade för områdenas fauna och flora, bebyggelse, rekreationskaraktär och liknande. De höga hastigheterna hör inte hemma bland skär och kobbar, utmed vikar och badplatser. Utomskärs finns det bättre utrymme för dem som har bråttom.
3. Ett oavvisligt krav för att få framföra båtar till sjöss måste vara nykterhet. Det finns ingen anledning att acceptera alkohol bland förare till sjöss, när vi sedan länge har förbjudit det på land. Detta är en avgörande säkerhetsfråga. I en annan miljöpartimotion (av Kia Andreasson) tas särskilt just det här kravet upp.

Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen hos regeringen begär en utredning om skärpta regler för fritidsbåtar.

Stockholm den 1 oktober 1997    

Per Lager (mp)    
Thomas Julin (mp)    Kia Andreasson (mp)



____________________________________________________________________________________

Ex. på mina motioner i riksdagen 1998-99

Här följer: Ungdomens kulturmönstring (UKM), Staten och trossamfunden, Rösträttsålder, Slam som gödselmedel, Västerhavet, Alexander Nikitin och de mänskliga rättigheterna, Vanunu och de mänskliga rättigheterna...

Motion 1998/99:Kr507 Ungdomens kulturmönstring (UKM)

MER INFORMATION
Behandling av 1998/99:Kr507 Inga bilagor. Motion till riksdagen 1998/99:Kr507 av Per Lager m.fl. (mp)

Ungdomens kulturmönstring (UKM)

Vad är Ungdomens kulturmönstring?
Ungdomens kulturmönstring (UKM) är ett forum för unga aktörer (13-20 år) som vill uttrycka sina tankar och känslor om livet, verkligheten och framtiden genom musik, dans, drama, bildkonst, snilleblixtar, foto, film, dikt, skrotskulptur, keramik, hambo, step, dragspel, slöjd, diabild, serenad, etsning, modeller och mycket mer i en skön och nyskapande blandning. UKM öppnar nya spännande vägar till vänskap, självtillit och insyn i kulturarbetarens professionella värld.
UKM skall vara årligen återkommande och ske från kommun-, över länsnivå, till nations- och nordisk mönstring. Sedan 1997 samarbetar Statens kulturråd med fem "pilotlän" - Jämtlands, Västernorrlands, Värmlands, Bohus (numera del av Västra Götalands) och Kalmar län - för att utveckla kulturmönstringen i Sverige.

Det är ingen tävling - men ett möte och en fortsättning
Man kan inte tävla i konst och kultur. Tanken är ändå att en professionell jury samt en stor publik av ungdomar på olika sätt skall uppmuntra nyskapandet. I UKM får alla unga möjlighet att visa sitt eget skapande och många blir sedan inbjudna till mönstringarna på högre nivåer. Alla som deltar får bekräftelser och uppmuntran/återkoppling både skriftligt och muntligt. Mötet i sig är en stor del av belöningen och i det ligger också ofta en spännande och rolig fortsättning. 1998 ett genombrottsår i Sverige Kulturmönstringen som idé hämtades från Norge och Jämtland blev det första försökslänet. 1995 började man med några få kommuner. 1998 blev något av ett genombrottsår i Sverige. Från lokala mönstringar inbjöds ungdomar till flera
länsmönstringar för att sedan, 18-20 september, fortsätta till en landsmönstring i Östersund. 1997 hölls den första nordiska kulturmönstringen i Trondheim i Norge. Nästa år, 1999, har turen kommit till Borgå i Finland, "Kultur på tvärs", och år 2001 skall Sverige vara värd för "Ung i Norden". UKM har, förutom av Statens kulturråd, också sanktionerats av olika landsting, Nordiska ministerrådet m.fl. och ingår i "Kultur i hela landets" ungdomssatsning.

Stöd för en fortsättning
För att UKM skall kunna etableras och utvecklas vidare behövs mer uppmärksamhet, mer av nationellt erkännande och någon form av fortlöpande ekonomiskt stöd. Unga människors möjligheter att ge uttryck för tankar och känslor är grundläggande i en demokrati och ett väl fungerande mångkulturellt samhälle - med utrymme för djupare förståelse, medmänsklighet och solidaritet. Hittills har arbetet skett med många frivilliga insatser. Kommunernas fritidspersonal, kulturarbetare, föräldrar m.fl. har gjort stora insatser för att hjälpa ungdomarna att kunna visa fram sina konster och färdigheter. Den här verksamheten är också en betydelsefull motkraft till håglösheten, utanförskapet och andra samhällsfrånvända tendenser bland ungdomen.

Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av lämpliga former för utökat och fortlöpande stöd till Ungdomens kulturmönstring.

Stockholm den 27 oktober 1998

Per Lager (mp)
Ewa Larsson (mp)
Kia Andreasson (mp)






Motion 1998/99:K14 med anledning av prop. 1998/99:38 Staten och trossamfunden - begravningsverksamheten, kulturminnena, personalen, avgiftsbetalningen, m.m.

MER INFORMATION
Behandling av 1998/99:K14
Inga bilagor. Motion till riksdagen 1998/99:K14 av Per Lager m.fl. (mp)


Inledning
I propositionen läggs fram förslag om begravningsverksamheten, kulturminnena, personalen,
avgiftsbetalningen, m.m. vid ändring av relationerna mellan staten och Svenska kyrkan den 1 januari 2000.
Religionsfriheten är en hörnpelare i ett demokratiskt samhälle. Vi vill att alla samfund skall behandlas lika.
Huvudmannaskapet för begravningsverksamheten

Vem är huvudman?
I nu gällande begravningslag anges under rubriken Huvudmannaskapet att det åligger de territoriella pastoraten inom Svenska kyrkan eller, för de fall regeringen så beslutar, en kommun att anordna och hålla allmänna begravningsplatser.

Regeringens förslag
Regeringen vill med sitt förslag förtydliga begreppet huvudmannaskap genom att med huvudman för
begravningsverksamheten skall avses församling eller kyrklig samfällighet inom Svenska kyrkan eller kommun som skall anordna och hålla allmänna begravningsplatser för dem som är folkbokförda inom ett visst geografiskt förvaltningsområde. Regeringen menar härvid att man genom att anknyta definitionen till dem som är folkbokförda inom visst område gör det möjligt för huvudmannen att i sådana fall utföra uppgiften även på en plats utanför förvaltningsområdet.

Vårt förslag
I direktiven till Begravningsverksamhetskommittén anger statsrådet att ansvaret att anordna och hålla särskilda gravplatser för icke kristna trosbekännare inte längre bör ligga på Svenska kyrkan. Utredningen har därför prövat olika lösningar såsom att lägga ansvaret på kommunerna eller länsstyrelserna, men tyvärr fanns ingen majoritet för dessa förslag. Vi anser i likhet med ett flertal remissinstanser att Svenska kyrkan av religionsfrihetsskäl inte i framtiden bör ges ansvar för begravningsverksamheten. Huvudmannaskapet bör i stället vara kommunalt.

Beslut om hjälp åt andra trossamfund än Svenska kyrkan            

Regeringens förslag
Regeringen får besluta att annat registrerat trossamfund än Svenska kyrkan skall få statlig hjälp med att ta in avgifter. Regeringen får också besluta att ett trossamfund som beviljats sådan hjälp inte längre skall få den.

Vårt förslag
Vi anser inte att något trossamfund, inte heller Svenska kyrkan, skall ha särskild uppbördshjälp av staten.
Begravningsavgiften bör behandlas separat och betalas över skattsedeln. Övriga avgifter för trossamfundens verksamheter bör de själva sköta.

Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen beslutar om sådan ändring i begravningslagen (1990:1144)
att huvudmannaskapet för begravningsverksamheten skall vara kommunalt,
2. att riksdagen beslutar om sådan ändring i relevant lagstiftning att
Svenska kyrkan och andra trossamfund själva ansvarar för uppbörden av
eventuella avgifter.

Stockholm den 22 januari 1999

Per Lager (mp)
Mikael Johansson (mp)
Yvonne Ruwaida (mp)








Motion 1998/99:K273 Samerna

MER INFORMATION
Behandling av 1998/99:K273
Inga bilagor. Motion till riksdagen 1998/99:K273 av Per Lager m.fl. (mp)

Samerna

Samerna är Europas enda "urbefolkning" och deras fortsatta livsförutsättningar är skyddade av grundlagen och folkrätten. I ett skattebrev 1646 skattlades samerna för jordnatur, mark och djurskjutning. Detta skedde under en tid då bönderna inte ägde jakträtt. Lappskatten har betalats i närmare 250 år. Grundlagen ger i kapitel 1 och 2 bestämmelser som avser att skydda samerna och garantera deras möjligheter att fortleva.
Men idag är deras tillvaro hotad och deras historiska landrättsarv, som gäller en betydande del av Sveriges yta, är i stort exploaterad av svenskarna. I FN:s konvention 1966 om civila och politiska rättigheter finns bl.a. i artikel 27 garantibestämmelser för urfolk, som förutsätter en fungerande maktbalans mellan minoriteten och motstående majoritet. Även Europakonventionen 1950 har skyddsbestämmelser, bl.a. i artikel 14 och första tilläggsprotokollet.

Det statliga ansvaret
Det statliga ansvaret för avvittringen och dess gränser är splittrat mellan fastighetsverk, tre länsstyrelser,
jordbruksverk och jordbruksdepartement. Det är dessutom oklart vad gäller förpliktelserna mot samerna som rättighetsägare. Önskvärt vore att en enda, juridiskt fullt kompetent myndighet ålades det fulla och odelade ansvaret som samernas motpart/medpart under ämbetsansvar.

Stöd för jämlikhet
Den samiska parten måste, för rådgivning och för rättegång, få resurser - och efter eget val fullt kompetent juridisk assistans. Mot samerna står välutrustade lobbygrupper, med rika resurser och nätverk, t.ex. bonde- och jägarorganisationer och skogsbolag. Regeringen bör få i uppdrag att överväga och lägga fram förslag till en rimlig maktbalans mellan urfolksminoriteten och majoriteten. "Gällande rätt" vilar på mycket bristfälliga utredningar före 1880-tales lagstiftning och på diskriminering i form av tvångsförflyttningar 1923-1939 och "lapprivilegium" 1928, som starkt splittrade samebefolkningen. Det behövs bl. a. ekonomiskt stöd till samerna för att en bättre balans skall råda i förhållande till den ofta mycket starka motparten. Samerna skall kunna hävda sin rätt enligt civilrätt/folkrätt och grundlag och ges ekonomiska
resurser för behövlig juridisk kompetens.

Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen hos regeringen begär förslag om hur en rimlig maktbalans
mellan samerna och deras motparter skall kunna åstadkommas.

Stockholm den 26 oktober 1998

Per Lager (mp)
Kerstin-Maria Stalín (mp)
Thomas Julin (mp)
Ewa Larsson (mp)

Motion 1998/99:K292 Rösträttsålder

MER INFORMATION
Behandling av 1998/99:K292